Politikernas patentlösning på snart sagt alla samhällsproblem verkar vara miljardsatsningar.
Ibland får jag intrycket att jag befinner mig på en auktion snarare än mitt i en valrörelse.
”Klimatet? Vad hör jag? Några bud?”
”Vi bjuder 500 miljarder!”
”700 miljarder här!”
”1.000 miljarder från damen i grönt”
Samma sak med vård, landsbygd, polisväsende, försvar eller vad som för tillfället diskuteras. Politikerna bjuder över varandra, beloppen jabbas upp till svindlande nivåer och väldigt lite diskussioner förs om hur olika verksamheters befintliga miljarder används eller hur de nya miljarderna ska användas. Det är som om all samhällsproblematik reducerats till en fråga om satsningars storlek och alla problem beror på att det inte satsas tillräckligt. Den som spenderar mest lättvindigt och lovar störst satsningar vinner debatten. Ett farligt spel.
Och intellektuellt torftigt, tycker jag. Vem som helst kan ju lova bort skattebetalarnas pengar till ospecificerade satsningar på något behjärtansvärt problemområde (särskilt som de kan kompromissas bort i regeringsförhandlingarna efter valet alternativt retroaktivt omvandlas från ”löften” till ”målsättningar”)
Men framför allt är det inget axiom att mer pengar, mer resurser och fler anställda den givna lösningen på alla verksamhetsproblem. Tvärtom kan det konsolidera och fördjupa problemen om man plöjer ned ännu mer pengar och resurser i en verksamhet som fungerar dåligt utan att ha en klar och genomtänkt ide om hur pengarna/resurserna ska användas. I vissa fall kan förvisso lösningen vara så enkel att den kan avhjälpas med bara pengar/resurstillskott men det är mer ett undantag än en regel, det är i alla fall min lärdom från näringslivet.
För att ta ett konkret exempel så anser jag att Public Service fungerar synnerligen miserabelt trots deras maffiga årsbudget på c:a nio miljarder.
Men mitt förslag vore verkligen inte att dubbla budgeten till 18 miljarder, anställa ytterligare 1.000 journalister och inbilla mig att det skulle leda till någon förbättring. Tvärtom tror jag det bara skulle göra ont värre. Mitt förslag vore istället att omdefiniera verksamhetens mål, byta ut ett antal chefer, nollbasbudgetera, rationalisera och prioritera.
Och jag befarar att det gäller för även annan offentlig verksamhet. Styrningsproblem, effektivitetsproblem och managementproblem avhjälps inte med att man bara häller mer pengar på en verksamhet. Har en verksamhet en så inkompetent person som Dan Eliasson som högste chef så kommer den att ha problem oavsett hur många miljarder man än tilldelar honom. Det enda som händer är att det blir dyrare för dig som skattebetalare.
Och själv skulle jag inte bevilja Migrationsverket en krona i ökade anslag innan de åtgärdade det miljardslukande bidragsfusket. ”Vi har ett våldsamt överuttag ur välfärdssystemen”, säger t.ex Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik. https://www.di.se/…/staten-betalar-ut-miljarder…/
Jag skulle ge Migrationsverket bättre verktyg för att bekämpa fusket istället för att bara slentrianmässigt satsa nya friska miljarder med överhängande risk för att bidragsfuskarna lägger vantarna på ännu större belopp om inte kontrollmekanismerna förbättras. Detsamma gäller SIDA, försäkringskassan och andra verksamheter där storskaligt fusk och slöseri uppdagats.
FOTNOT: Det blev tillfälligtvis bara röd-gröna exempel i kollaget nedan men jag tycker faktiskt inte oppositionspartierna heller går fria från kritik i det här avseendet även om vänstern är värst. För borgerliga partier fungerar ändå motviljan mot skattehöjningar lite återhållande på satsningseuforin.
Hans Thannerstig
ulsansblogg 
Senaste kommentarer