Jag bor i Malmö, det känns som ett konstigt val av stad för mig numera. Jag är ju inte ens skåning. Stadens befolkning består sedan 2013 av fler invandrare än av etniska svenskar och kriminaliteten och arbetslösheten är högst i landet. Detta påverkar i allra högsta grad mentaliteten i staden åt det negativa hållet. Men det fanns en tid när Malmö var en stad som lockade mig.
Jag kom hit första gången 1990 när jag sökte Teaterhögskolan för första gången. Jag var 18 år och sprack i sista provet. Malmö tycktes öde liksom folktomt och hårt drabbat av den ekonomiska krisen (som kom tidigare hit än i övriga Sverige) på 90- talet. Jag minns mest hur jag ensam gick igenom de stora torgen och de breda gatorna för att finna bussen till Lund där jag hade fler vänner. Ibland skymtade jag intressanta anarkistiska ungdomar som jag knappt vågade kontakta för de såg så målmedvetna och coola ut.
Sen gick det några år och jag landade i Malmö pånytt. Då tycktes staden sjuda av liv. Ett myller av människor från olika nationaliteter som genererade en massa kreativitet. Jag drogs till den konstruktiva vänsterrörelsen där en cool musik- och kulturscen, en subversiv feministrörelse samt billig öl och lättåtkomligt cannabis fanns. Ja jag orienterade mig som vänster på den tiden. Men under ytan fanns destruktiviteten samt den tunga narkotikan och kriminalitet som jag valde att inte se. Jag hade som många andra flytt det prestigefyllda Stockholm och det jantestyrda Göteborg för att bygga ett liv i det avslappnade Malmö.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer