Nato har en lista över krav på vilken beredskap ett medlemsland ska ha. Sverige måste kunna säkra att det finns mat och dricksvatten, fungerande kommunikationer och transporter, hantera stora mängder skadade och döda, och kunna utrymma städer. Utrymningar övades förr i Sverige, men har inte skett på årtionden.
Idag hörde jag ännu en gång Magdalena Andersson prata om Putinpriserna. Men problemen hade vi ju långt innan krigsutbrottet för drygt 2 månader sedan! Varje sommar, så länge som jag kan komma ihåg, har vi haft lågt grundvatten i stora delar av Sverige. Under pandemin uppstod snabbt brist på basal sjukvård och sjukvårdsmaterial. Utrymningsplaner har jag knappast sett några under mycket lång tid. Ingenting av detta beror på kriget! Det har varit vår vardag under många många år.
Jag läste en artikel från mars 2020:
Sverige ska bygga upp livsmedelsberedskapen på nytt som en del av det civila försvaret. Mediedebatten fokuserar ofta den låga och sjunkande självförsörjningsgraden av livsmedel. Forskning från SLU visar dock att det snarare är självförsörjningsgraden av insatsmedel som diesel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och foder som är det stora problemet för livsmedelsproduktionen ur ett beredskapsperspektiv.
För 2 år sedan var det alltså insatsmedel som diesel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och foder som var det stora problemet för livsmedelsproduktionen ur ett beredskapsperspektiv. Det hade ingenting med Putinpriser, krig eller sanktioner att göra!
Det är illa när svenska bönder inte kan vara öka sin självförsörjningsgrad av insatsmedel som diesel, handelsgödsel, växtskyddsmedel, utsäde och foder. Utan dessa produkter kan de knappast producera något. Detta har påtalats under mycket lång tid men politikerna har svarat att vi kan importera dessa produkter. De höjda drivmedelspriserna driver naturligtvis på problemen. Men vad händer då transporter inom EU och även mellan andra världsdelar står i det närmaste stilla? Hur kommer bönderna att klara den krisen? På Livsmedelsverkets websida läser jag:
Bakom Sveriges livsmedelsstrategi ligger visionen om att Sverige 2030 har en globalt konkurrenskraftig, innovativ, hållbar och attraktiv livsmedelskedja att verka i. Den inhemska livsmedelsproduktionen ska öka samtidigt som de nationella miljömålen uppfylls. Syftet är att skapa tillväxt, fler jobb och en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel.
Visionen bygger alltså på en global värld med fungerande transporter! Jag läser också en rapport från Riksrevisionen 2018 angående beredskap för livsmedels- och läkemedelsförsörjning:
Riksrevisionen rekommenderar därför regeringen att:
• Klargöra mål, krav och ansvar. Det kan till exempel handla om att
vidareutveckla och besluta om målsättningar.
• Särskilt förtydliga vad man förväntar sig av de myndigheter som har
samordningsansvar. Det kan ske genom att förtydliga utformningen av
samordningsuppdragen eller genom att rikta särskilda återrapporteringskrav som rör det regeringen vill att samordningsfunktionen ska leva upp till.
• Säkerställa att samverkan fortsätter att utvecklas och att de kunskaper som finns inom områdena tillvaratas och används systematiskt och samlat. Det kan till exempel ske genom riktade uppdrag till aktuella myndigheter inom området.
Riksrevisionen ger också följande rekommendation till Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och MSB:
• Säkerställ en ökad samverkan, uppföljning och kunskapsinhämtning för att tillvarata de kunskaper som finns inom området på ett mer samlat och systematiskt sätt.
Problemet är alltså inte nytt. Regeringen och myndigheterna har varit väl medvetna om att samordningen inte fungerar och speciellt inte i en krissituation. Men för 2 år sedan läste jag:
Sverige är starkt beroende av omvärlden för sin matförsörjning, vilket är en risk i kristider. Dessutom kan frukt och grönt ta slut på grund av brist på utländsk arbetskraft och ovilja bland Sveriges arbetslösa att utföra den typen av jobb. ”Vi skulle kunna säga att varje medborgare bara får köpa två liter mjölk i veckan”, säger statssekreterare Per Callenberg.
Landsbygdsminister Jennie Nilsson menar att livsmedelsbutikerna nu är att betrakta som “samhällsbärande”.
– Vi måste ha en kedja med primärproduktion, transporter och butiker om vi ska klara livsmedelsförsörjningen i hela Sverige, sa hon till SvD.
Ja, detta har vi upplevt förr! Jag hittade en tidigare blogg om ransonering.
En annan följd av krigsåren var ransoneringen. För att vissa varor skulle räcka till alla så fanns ransoneringskorten. Smör var tydligen en sådan vara.
”25 gram smör pr person och vecka!
En smörlös vecka blir innevarande vecka (12 – 18 maj 1918) här i Trelleborg såväl som i de flesta öfvriga städer. Enligt meddelande från Folkhushållningskommissionen har den ringa tillgången på smör icke medgifvit större tilldelning än 25 gram pr person. Då denna kvantitet anses för ringa för att kunna distribueras, kommer all smörförsäljning att inställas denna vecka och sker utdistribuering af veckans 25 gram samtidigt med nästa veckas tilldelning.
*
Veckans smörranson (19 – 25 augusti 1918) utgör blott 50 gram i det feta Skåne. De stackars stockholmarna får fortfarande 100 gram.”
Kanske var det så att i Stockholm var svälten mer påtaglig? Eller var det så att det var skillnad på vi och dom? jag läser i alla fall också annonser där människor vill byta matvaror som de har gott om till kaffe, smör, prima cykelslang, mjöl, gås (till Mårten-gås-firande), böcker och kostymtyger. Med tanke på brunkolsaffärerna lägger jag in följande annons från 1916:
Så var det då för ca 100 år sedan! För 2 år sedan diskuterade man i Regeringskansliet om att ransonera mjölk!
Näringsdepartementet har kartlagt situationen och bedömer att frukt och grönsaker löper störst risk att ta slut. Detta på grund av svårigheten att få hit arbetskraft samtidigt som arbetslösa invånare i Sverige är ointresserade av denna typ av låglönejobb.
– Vi måste hitta ett smörjmedel för att få arbetslösa i Sverige att ta jobben. Vi har sänkt kraven för a-kassan till tre månader. Räcker det för att fler ska ta jordbruksjobb? Det är sånt vi tittar på nu, sa Jennie Nilsson.
Även denna situation känner jag igen från ca 100 år tillbaka i tiden. Även då fanns det jobb som värderades som sämre.
”Brist på mjölkpigor
är det fortfarande på landsbygden. Landtmännen klaga: ”Flickorna vilja helst blifva sömmerskor eller småskollärarinnor, men de ansträngda landtbruksgöromålen undfly de”. Åtskilliga landtbrukare se sig ingen annan råd än att minska sin kobesättning för att kunna hjelpa sig med lagstadgade pigor, skrifver en korrespondent till Trelleborgs Tidningen.”
Året var 1905 och kvinnorna sökte sig till staden och sömnadsindustrin där de kunde tjäna mer pengar. De ”finare” flickorna gick i skolan och blev småskollärarinnor. Bönderna klagade. Var detta början till urbaniseringen?
Idag upprepade statsministern att alla som kan jobba ska jobba. Hon tillade att ”ingen aktivitetsersättning utan aktivitetsplikt”. Men vill arbetslösa ungdomar ta s k låglönejobb! Varför skulle de vilja göra det? De tjänar ju mer på A-kassan och vill inte ta lågstatusjobb. De vill inte skörda maten men har ingenting emot att äta den!
Allting går igen – men politikerna lär sig ingenting av detta! Kommer Natos lista över krav på vilken beredskap ett medlemsland ska ha förändra någonting?
ulsansblogg 
Senaste kommentarer