Som tonåring läste jag små häftade billiga böcker som presenterade stora filosofer på svenska. Bland annat stiftade jag då min första bekantskap med Schopenhauer och fastnade särskilt för följande lakoniska beskrivning av människan i universum:
Otaliga lysande klot i det oändliga rummet, runt vilka ett dussintal mindre, starkare belysta snurrar, heta på insidan, överdragna med en stelnad, kall skorpa, på vilken ett mögeltäcke har alstrat levande och medvetna varelser – detta är den empiriska sanningen, det reala, världen. Men för en tänkande varelse är det en obehaglig situation att stå på ett av dessa otaliga fritt svävande klot i den gränslösa rymden utan att veta varifrån eller varthän och bara vara en av oräkneliga liknande varelser, som tränger, driver och plågar varandra, rastlöst och raskt uppkommande och förgående i en tid utan början eller slut: och i detta inget beständigt utom materien och återkomsten av samma skiftande organiska former, genom…
Visa originalinlägg 1 035 fler ord
Senaste kommentarer