Den 5 november fick Pers mor den 3:e, så kallade, boostersprutan. Pfzr Cominarty var namnet på den. Batch 31134TB. Dagen efter sa hans 86-åriga mamma:
”Något stämmer inte. Det är något som känns konstigt”
Det här är en förfärlig berättelse som handlar om Per Olhans mor. Hon hade aldrig tagit ett vaccin och hade aldrig haft influensan och inte varit sjuk sedan 1948. Men hon föll dock för det mediala trycket och tog vaccinet. 53 dagar efter injektionen – var hon borta.
”Detta är anmält till Läkemedelsverket, naturligtvis! Vad som händer med den anmälan får vi se. Har inga större förhoppningar om någon rättvis bedömning, tyvärr”, säger Per Olhans.
- Den 5 november fick hans mor den 3:e, så kallade, boostersprutan. Pfzr Cominarty var namnet på den. Batch 31134TB.
- Dagen efter sa hans 86-åriga mamma: ”Något stämmer inte. Det är något som känns konstigt”.
- Dagarna efter det blir hon allt mer förvirrad och desorienterad.
- Den 12 november, efter att ha handlat med bil, säger hon: ”Det känns som att jag inte borde köra bilen längre. Glad att jag kom hem”.
- De närmaste dagarna gick hon långsammare, glömde saker och började få problem med att prata.
- Den 20 november åkte Per Olhans till akuten till Lasarettet i Falun med henne. Hon berättade då ovanstående för läkarna och sjuksköterskorna. Efter tester fick hon diagnosen urinvägsinfektion (som kan orsaka yrsel) och skickades hem med antibiotika, berättar Per Olhans .
- Den 26 november var hon tillbaka på sjukhuset och hennes symtom blev värre. Den här gången med Pers bror. Smittan är borta men hon skickas hem med rekommendationen att boka tid för utredning för vad detta kan vara. Så lång kommer vi aldrig.
- 1 december när Per var hemma och besökte henne kände hon inte igen sin son. Hon visste inte vad han hette, åt väldigt långsamt och var väldigt förvirrad.
- Dagen efter åkte han återigen till sjukhuset med henne. Den här gången blev hon inlagd. ”Jag kom härefter att besöka henne på avdelningen mellan en och två timmar varje dag, 2-20/12, samt dygnet runt de sista dagarna på ett äldreboende på hemorten, 24-28/12, förklarar Per Olhans.
- Den 5 december var hennes minne utplånat, totalt. Inga tecken på att komma ihåg något av sitt tidigare liv; familj, äktenskap, barn, hemadress, grannar; ingenting.
- Den 8 december kunde hon inte prata mer, bara något obegripligt svammel. Vid det här laget hade alla tillgängliga tester gjorts, några av dem två gånger. Fem specialistläkare hade varit inblandade utan att ha någon aning om vad det kan vara. En av dem bad faktiskt om ursäkt för att de inte kunde reda ut detta. Om de inte hittar något vidare kommer det att rapporteras som en allvarlig biverkning av vaccinet.
- Den 10 december var sista dagen som Pers mamma själv kunde gå.
- 11 december kunde hon inte äta själv.
- Den 12 december kunde hon inte sitta upp själv längre; Var vaken en kort stund, försökte prata. Det var otydligt, utan att någon kunde förstå vad hon sa.
- De två följande dagarna var hon icke kontaktbar.
- ”15 december kunde vi inte mata henne så då fick hon dropp. Ingen kontakt idag heller. Bara sova”, berättar Per.
- 16 december: Lite soppa som mat men ingen kontakt. Sover bara och har kramper/ryckningar, verkar ha ont.
- 17 december: Delirium, pekar slumpmässigt och försöker prata men ingen förstår vad som sägs.
- 18 december: Vaken en kort stund. Sover mest. Ingen kontakt.
- 19 december: Kan bara äta soppa med svårighet, svårt att få upp käken. Slumpmässigt rör hon armarna och har ryckningar. Ett steg ned från dagen innan. Pupillerna börjar tappa färg och bleknar bort. Ingen blick. Öppen mun. Gurgel andas tungt.
- 21 december: Förflyttad till ett äldreboende.
- 24 december (julafton): Första gången som Pers far träffade henne sedan hon lades in på sjukhus. Han kände inte igen henne. Han frågade oss (Pers bror och mig): ”Är hon verkligen min fru.” ”Inte konstigt, eftersom hennes hälsa totalt har fallit samman, både fysiskt och mentalt de senaste veckorna. Nu är ögonen helt borta. Bara några ljusgrå cirklar.”
- Den dagen fick hennes barn veta att de (läkarna från sjukhuset) kanske tror att hon har Creutzfeld-Jakobs sjukdom. Inte den (1) ärftliga varianten, inte den (2) som kommer från kött (inkubationstiden är upp till 10 år) utan den tredje, den sporadiska som orsakas av ett medicinskt ingrepp. I det här fallet, den 3:e sprutan. Så nu är hon klassad för palliativ vård i väntan på slutet. De säger det kan ta en vecka, ett par månader, ingen vet. Jag och min syster är hos henne dygnet runt.
- 26 december: Min bror hälsade på i ungefär en timme. Ingen kontakt. Små spasmer och sover hela tiden. Vilket verkar vara det bästa för henne. Att inte vara vaken alls, förklarar Per.
- 27 december: Hemsk andning. Väldigt högt, skrikande, gurglande ljud hela dagen och hela natten. Som att hon var instängd i en tortyrkammare. Helt fruktansvärt. ”Vi ville bara att hon skulle släppa taget så det här skulle sluta. Vi bad sjuksköterskorna att skjuta in allt som krävs för att få detta hemska lidande att ta slut.” ”Fruktansvärt! De mest hemska 48 timmarna i mitt liv. Trodde inte att det var möjligt att avsluta livet på ett sådant vidrigt sätt”, säger Per Olhans.
- 28 december: Normalt/lite högt andningsljud men väldigt snabbt. Cirka 50 andetag/minut. Sedan gick hon bort vid 22.15.
- 29 december: ”Neuroläkaren ringde för att bekräfta att resultaten från testerna från ryggmärgsvätskan var positiva för Creutzfeld Jakobs sjukdom. Han blev mycket förvånad över detta då det är mycket sällsynt”.
Berättat av Per Olhans för Janne på Jmm.nu här: https://swebbtube.se/w/d2nLMaaMosixZdj3QERByG…
ulsansblogg 
Senaste kommentarer