Igår lyssnade jag Einar Askestads kåseri om hans läsupplevelser på utedasset. Damtidningen som har rubrikerna: ”Se tio år yngre ut”, ”Bättre sömn på 8 veckor”, ”Så klarade vi skilsmässan” och omslagsbilden föreställer en leende kvinna som skriver bestsellers inom genren ”Du kan må bättre”. Jag började fundera över om kvinnor alltid har varit missnöjda.
Idag läser jag Birgitta Sparfs krönika: Något om kvinnor och män. Hon har ungefär samma åsikter som jag har:
Om feministerna i dag tror att man uppnår jämlikhet genom att hata män, som står för den största delen av alla de fantastiska innovationer vi omges av, och samtidigt nedvärderar kvinnornas historiska insatser som flock- och familjebevarare har man hamnat rejält snett.
Kvinnors högsta prioritet har alltid varit barnen, och är så än i dag. Om man betänker att vi sedan 70-talet dresserats att lämna in barnen på dagis för att arbeta av ekonomiska skäl och/eller självförverkligande är det inte så konstigt att dagens kvinnor är hyperstressade och inte får ihop sitt så kallade ”livspussel”.
Så tänker jag på min egen text drygt fem år gammal:
Då och då dyker påståendet upp – att föräldraförsäkringen kan vara en kvinnofälla! Men … oftast är det unga feminister som påstår detta. De har inga kunskaper om hur och varför föräldraförsäkringen finns. Det har funnits ett gott syfte när den har kommit till och det går alltid att hitta orättvisor i allting. Den allra första föräldraförsäkringen som kom ville ju hjälpa mammorna.
En liten historisk tillbakablick:
- 1900 lagstadgades det om att industriarbetande kvinnor fick rätten att vara hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön i samband med förlossningen.
- 1930 infördes moderskapspenningen för kvinnor som varit anslutna till sjukkassan i minst 270 dagar.
- 1937 utökades denna försäkring till att gälla alla mödrar. De fick ett engångsbelopp men sjukkasseanslutna fick ett högre belopp. Dessutom kom en behovsprövad mödrahjälp.
- På 1950-talet inskränktes genom lagstiftning arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. Genom denna reglering skyddades kvinnan mot
uppsägning och försämrade anställningsvillkor på grund av omständigheter som kunde härledas till graviditet eller födsel. - Under det senare 60-talet,fick vi en generösare försäkring i form av en allmän moderskapspenning till ett värde av 1 080 kr.
- 1974 ersattes moderskapsförsäkringen av en föräldraförsäkring. Den tidigare kallade moderskapspenningen översattes till föräldrapenning och hade syftet att utgå till den förälder som huvudsakligen vårdade barnet, med undantag för tiden närmast förlossningen då ersättningen alltid tilldelades modern.
- 1995 infördes 1 pappamånad.
- 2002 infördes 2 pappamånader.
- 2016 har vi fått 480 dagars föräldraledighet varav 90 dagar är vikta till var och en av föräldrarna.
Med denna historiska bakgrund så tycker jag att vi har uppnått mycket. Hela tiden har mammornas ställning stärkts. Ändå känns det som om en del mammor inte vill ha den lagstadgade samvaron med barnet och jag har svårt att förstå varför. Jag blir lite trött på alla krav om kvoteringar och att båda föräldrarna ska vara hemma samtidigt. Om vi sen lägger till kravet om 6-timmarsdag så undrar jag varför de yngre generationerna har så svårt att få ihop ”vardagspusslet”. Det har ju fungerat så länge som mänskligheten ha funnits!
Nu läser jag en ledarskribent som påstår:
”Syftet med föräldraförsäkringen är faktiskt att ta hand om barnet när det är riktigt litet. Meningen var inte att den skulle bli en kvinnofälla.”
Nej, syftet var inte att ta hand om sina barn. Det har nämligen föräldrar och främst kvinnor gjort så länge som det har funnits människor. Syftet var att stärka kvinnors rätt till att återhämta sig efter graviditet och förlossningen, kunna amma sitt barn samt rättighet att komma tillbaka till jobbet efter barnledigheten.
Varför ses mammarollen som en kvinnofälla? Jag anser att föräldraförsäkringen ger kvinnor förmånen att umgås med sina barn, se sina barn växa och utvecklas samt uppfostra sina barn till trygga medborgare. Det är en förmån och inget annat!
För drygt 100 år sedan fick kvinnor rätten att stanna hemma med sitt nyfödda barn i 4 veckor utan lön. Mycket har hänt sedan dess. Feminismen har tyvärr fått sitt fäste. Nu prioriteras befordringsgångar framför barnen! Varför sätter man barn till världen om de räknas som en kvinnofälla?
Så hittar jag en annan artikel som jag skrev för sex år sedan:
Så länge som jag kan minnas – och det är ju ganska länge – så har snälla, omtänksamma och trevliga män kallats för toffelhjältar. de har ofta haft bestämmande fruar.
”Att stå under toffeln” (från ty. unter dem pantoffel stehen) är ett uttryck som används med syftning på skon som symbol för herravälde och toffel som typisk kvinnlig eller hemmabetonad fotbeklädnad.
Jag minns alla seriefigurer: Åsa-Nisse med frun Eulalia, Lilla Fridolf med Selma, Kronblom med Malin, Dagobert med Blondie, Fred Flintstone med Wilma och 91:an med fästmön Elvira. Alla dessa herrar var snälla och godhjärtade. De fogade sig i kvinnornas beslut och lydde minsta vink. Men samtidigt framställdes de som ”vingel-Pettrar” som behövde en kvinna som höll reda på dem.
Så är det även idag! Vi lever i ett av de mest jämställda länder. De allra flesta svenska män tar sin del av hushållet och barnen. Men ändå … så framställs de i alla medier som lymlar som inte vill ta ansvar medan deras fruar är utarbetade. Att kvinnor blir förtryckta av män.
Varför är det så? Trots alla fina ord om sexistiska stereotyper och genusvetenskap – så framställs män i regel som dåliga människor medan kvinnor beskrivs som de goda.
De män som vill få en bättre status måste kalla sig för feminister – även om de inte vet vad det innebär. De måste också ställa upp på feministernas krav till 100 % – annars är de ute i kylan. Varför har det blivit så? Varför låter ena halvan av befolkningen (män) sig hunsas? Är det något ned ärvt som vi har med oss i generna? Eller kan det vara så att mannen vill ha lugn och ro? Han vet att varje gång som han inte lyder så gör hon livet till ett helvete för honom?
Vad det än beror på så tycker jag att män ska slå näven i bordet och säga ifrån! Män ska tala om för sina kvinnor att både män och kvinnor har samma rättigheter och samma skyldigheter. De ska tala om att vi måste samarbeta. Det är inte så att den svenske mannen generellt förtrycker kvinnor och det får inte bli så att den svenska kvinnan förtrycker män!
Tack alla gulliga, fina och snälla svenska män för att ni finns!
Då är jag tillbaka till mina nuvarande tankar. Alltför många kvinnor tycks vara utrustade med en missnöjesgen. De blir aldrig nöjda! Ju mer de har desto mer vill de ha. Det räcker inte med en trevlig man, snälla barn, vacker villa, flott bil, bra utbildning, bra jobb, bra arbetskamrater, ett vackert yttre, … Nej, de vill ha makt över allt! Den makten tar de genom att ta på sig offerkoftan och tala om hur de blir diskriminerade och utarbetade.
Tänk om de kunde förstå att allt beror på en missnöjesgen! Då kunde de ju rikta sitt missnöje mot denna genen istället för mot patriarkatet eller de kvinnor som vägrar att hänga med i deras missnöjeskarusell! Tänk om de lämnade denna gen åt sitt öde och istället ägnade sig åt att var nöjda med det som de har!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
ulsansblogg 
Senaste kommentarer