Kan vi ha förtroende för de förtroendevalda?

Den man har förtroende för kan man lita på. När en människa får ett förtroendeuppdrag så bör det ju vara för att personen har vissa egenskaper som gör den lämpad för uppdraget och man kan lita på att uppdraget utförs på ett seriöst och bra sätt. Men jag har blivit mer och mer tveksam om detta. Kan vi lita på våra politiker som har uppdraget att jobba för landets, regionens eller kommunens bästa?

Igår läste jag om att Vänsterpartiets gruppledare Catarina Wahlgren rappade i Stockholms regionfullmäktige. Det känns inte alls förtroendeingivande. Men det har hänt förr! Det finns många politiker som har missbrukat och svärtat ner förtroendet förr!

I augusti 2017 var det en manifestation, först på Mynttorget och nu på Medborgarplatsen som handlade om att afghanska ”flyktingar” ville stanna i Sverige. Där sågs Gustav Fridolin, MP. Han satt då i regeringen – den grupp av människor som har mest makt i Sverige! Han var en av de som ansvarar för de lagar som finns angående utvisningsbeslut. Den som sitter i regeringen ska inte delta i manifestationer. Han ska inte gå emot beslut som är tagna. Om han har en uppfattning som går emot fattade beslut så borde han ta upp detta inom regeringen eller riksdagen. Det var ju där han hade sitt forum att påverka. Att visa sig på Medborgarplatsen var enbart populistiskt. Samma sak gällde Rossana Dinamarca, V som hade en riksdagsplats. Det var den platsen som hon borde utnyttja för att ändra på fattade beslut. Det är ju där som de demokratiska besluten tas!

I februari 2016 ägnades en del av fullmäktigemötet i Mörbylånga till att dansa regndans för att få slut på torkan på Öland. Initiativtagare var Eva Öberg från MP.

I början av 2017 kunde vi se ”värsta tjejgänget”- dvs delar av vår feministiska regering i en hattparad! Ger det verkligen trovärdighet åt vår regering?

I september 2014 obstruerade Rossana Dinamarca (V) genom att ha på sig en t-shirt där det står ”SD = rasister” vid talmansvalet. Det väckte uppmärksamhet. Senare påstod hon att hon hade fått ett 100-tal hatmejl för sitt tilltag.

– Jag tycker att det var viktigt att markera och inte delta i den normalisering av rasism som pågår i dag, sa Dinamarca.

– Sveriges riksdag är politikens högborg. Om vi inte ska kunna bära politiska budskap där, var annars?

När jag nu tänker på det så finns det gott om tillfällen som jag tror att de förtroendevalda skulle kunnat hålla sig borta ifrån:

Fredrik Reinfeldt pratade med ”heliumröst” hos Filip och Fredrik. Göran Persson dansade med kossan Doris. Carl Bildt sjöng ”Fyra bugg och en Coca-Cola”. Kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth skar upp en tårta som föreställde en svart kvinna. Lars Leijonborg svarade på frågor om sina intimaste kroppsdelar hos Gry Forssell och Ulrika Eriksson i programmet Silikon. Partiledare har viftat med Prideflaggor. Kvinnliga ministrar täckte sina huvuden med sjalar när de besökte Iran. Ministrar både manliga och kvinnliga har fotograferat sig i knytblus. Listan kan göras lång!

Ännu ensak som jag kommer ihåg hände i april 2016. Drygt 4 000 personer deltog i manifestationen mot Findus nedläggning i Bjuv. Bland de som manifesterade fanns Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S), Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson. Vad manifesterade de emot? Både Ylva och Jonas satt ju i regeringen och var mest ansvariga för den politik som förts mot företag i Sverige.

Kan vi verkligen känna någon tilltro till förtroendevalda som fördrar att vara populistiska och att manifestera framför att vara seriösa? Deras pajaseri ger de i alla fall inga pluspoäng hos mig!