En man hade tjänat ihop pengar genom att sälja bitcoins, men han deklarerade inte för inkomsterna. För att klara av skatteskulden sålde han stora mängder narkotika och han planerade att kidnappa två barn som är ett tvillingpar. Sedan skulle han pressa föräldrarna på pengar. Han hade förberett det hemska dådet noggrant. Föräldrarna till barnen är välbärgade. Han hade studerat var de bor och andra fakta kring familjen. Polisen hade avlyssnat denne gangster och avvärjde det vidriga brottet med de två barnen som är inblandade. Om han hade lyckats med sitt uppsåt, så hade barnen och föräldrarna drabbats av psykiska men för resten av sina liv. Kan en enda vettig och klok människa skylla en sådan handling på vad som gäller socioekonomiskt för gärningsmannen? Svaret är ovillkorligt och för all framtid nekande. Saknade han mat för dagen, rent vatten att dricka och en bostad? Nej! Bättre kan inte min förra artikel illustrera att kriminella individer har makten över laglydiga och oskyldiga människor i Sverige. Presumtiva och faktiska brott finns i våra medvetanden och föreställningar. I Amerikas Förenta Stater är fängelsestraffen för kidnappning av barn och utpressning mycket långa, vilket är försvarligt och helt riktigt. Björn Ranelid, lördagsaftonen den tjugosjunde november år 2021.
Den här ”breda mittenpolitiken” som Centerpartiet tjatar käkarna ur led om i alla upptänkliga och oupptänkliga sammanhang….
Vad innebär den egentligen?
Ja, det är väl i stort sett den politik som förts i Sverige de senaste 10 åren. Dvs en politik som baseras på så breda konsensus-uppgörelser som möjligt mellan de sex riksdagspartier som Centerpartiet godkänner som mittenpartier (alla utom V och SD) och där det allt överskuggande målet är att hålla de två partier som Centerpartiet definierar som extrema ytterkantspartier borta från allt inflytande (V och SD).
Huruvida det politiska innehållet i de breda mittenuppgörelserna är bra eller dåligt är sekundärt – huvudsaken är att V/SD inte har något inflytande.
(Observera att det är Centerpartiets definition av ”mittenpartier”. Jag tycker t.ex att det är högst diskutabelt både huruvida Vänsterpartiet numera är mer extrema än Miljöpartiet och huruvida Sverigedemokraterna ligger till höger om moderaterna om man ser till den politik som de facto förespråkas.)
Men bred mittenpolitik enligt Centerpartiets definition har vi ju serverats till frukost, lunch och middag under det senaste decenniet. Fyra exempel:
1. Migrationsuppgörelsen 2011 omfattade fem av de sex ”mittenpartierna” (bara sossarna stod utanför). Den ledde till en ohållbar migrationspolitik.
2. Decemberöverenskommelsen 2014 omfattade alla sex ”mittenpartierna”. Den ledde till att den majoritet som röstat icke-socialistiskt till sin förvåning fick se en socialdemokratisk/miljöpartistisk minoritetsregering bildas.
3. Migrationsöverenskommelsen 2015 omfattade också alla sex ”mittenpartierna”. Den rev i panik upp den ohållbara Migrationsöverensommelsen från 2011 (och en annan bred uppgörelse från bara några veckor tidigare) när det kom 10.000 migranter i veckan och bussar körde land och rike runt för att hitta sängplatser åt dem. Åsa Romson grät och flyktingentrepenörer som Bert Karlsson gnuggade händerna.
4. Januariöverenskommelsen 2018 omfattade fyra av de sex mittenpartierna (KD och M stod utanför). Den ledde ånyo till att den nu ännu större majoritet som nu röstat icke-socialistiskt till sin ännu större förvåning fick se en ny socialdemokratisk/miljöpartistisk minoritetsregering bildas.
I alla fall i borgerliga kretsar verkar få i efterhand beskriva alla dessa breda mittenuppgörelser som succéer. Ulf Kristersson har t.ex distanserat sig från de två första, den tredje var helt nödvändig pga den första och den sista var han inte med om. Han verkar m.a.o måttligt intresserad av mer ”bred mittenpolitik”. Ebba Busch verkar om möjligt ännu mindre intresserad av en renässans för den breda mittenpolitiken och Nyamko Sabuni lär snart åka ur riksdagen som bestraffning för hennes partis långvariga lojalitet mot den breda mittenpolitiken. Och i min, företrädesvis borgerliga, vänkrets på FB uttalar de flesta ”bred mittenpolitik” med ungefär samma tonfall som när man talar om en otrevlig könssjukdom.
Socialdemokraterna är lite mindre missnöjda eftersom de ju kunnat behålla makten men särskilt mycket av den politik som de lovat sina väljare har de ju inte kunnat genomföra utan istället har de fått offra några av sina heligaste kor och bl.a tvingats ta bort värnskatten och luckra upp arbetsrätten – åtgärder som de säkert skrikit i högan sky av förnärmelse om ifall någon annan genomfört dem. Det är säkert starkt bidragande till att de numera ligger på historiskt låga opinionssiffror medan Vänsterpartiet är på uppstuds och efter att sossarna tidigare tappat hundratusentals LO-väljare till SD. De struntar därför numera högaktningsfullt i Annie Lööfs förbud mot att inte förhandla med Vänsterpartiet. Sossarna verkar till sist ha insett att de inte kan rea bort sin själ hur mycket som helst för maktens skull om de inte vill sjunka under 20% och inte får blöda mer vänsterut genom att driva ”bred mittenpolitik” med Centerpartiet som nu dessutom är mindre än Vänsterpartiet. Därför svänger de åt vänster och hoppas att Annie Lööf ska haka på vänsterut eftersom hon bränt sina broar högerut ännu mer.
Sammanfattningsvis verkar den bredaste politiska uppslutningen i Sverige, från vänster till höger, finnas kring att Sverige har haft nog och inte ska ha mer bred mittenpolitik. No mas!
Och det finns goda skäl till det.
För samtidigt som den breda mittenpolitiken har pågått för fullt har Sverige fått allt mer akuta problem med kriminalitet, migration, sjukvård, äldrevård, energi, skola osv osv osv. Dessutom återkommande regeringskriser, misstroendeomröstningar, förlorade budgetvoteringar och ideliga kafferep med talmannen. Och en massa urvattnad grupparbetespolitik som spretar i alla riktningar utan någon rak och tydlig linje. Där pseudofrågor om strandskydd blir en knäckfrågor allt medan de allvarliga samhällsproblemen fortsätter att växa.
Väljarna har också tröttnat på den breda mittenpolitikens alla urvattnade kompromisser och att de blodiga gängkrigen rasar vidare medan politikerna dricker kaffe med talmannen. De vill i högre grad se antingen tydlig vänsterpolitik eller tydlig högerpolitik som tar itu med de reella problemen istället för grumliga mittenkompromisser med lite av varje huller om buller och utan någon annan sammanhållande tråd än att hålla V och SD utanför.
I det sista riksdagsvalet innan den breda mittenpolitikens guldålder började, 2010, fick V och SD vardera drygt 5%, tillsammans runt 11%. I den senaste SIFO-opinionsundersökningen fick V 11% och SD fick 20%, tillsammans runt 31%. Istället för att göra de bägge partierna maktlösa har den breda mittenpolitiken alltså gett dem miljontals nya sympatisörer
De tre partier som däremot varit med om alla de fyra breda mittenuppgörelserna ovan är C, L och MP.
Resultatet: L och MP kämpar desperat för sin politiska överlevnad och lever under akut hot att förpassas ur riksdagen. C-ledaren har gått från att ha de högsta förtroendesiffrorna av alla partiledarna till att rasa till femte plats. Väljarnas dom över ”den breda mittenpolitiken” är alltså stenhård.
Och rekord i pinsamhet för Centerpartiet: Bägge partiledarna för de förment ”extrema ytterkantspartierna”, åtnjuter nu det svenska folkets förtroende i högre grad än den ”breda mittenpolitikern” Annie Lööf! https://www.svt.se/…/novus-sa-ser-svenskarnas…
Alla partier utom C har numera insett att den breda mittenpolitiken har nått vägs ände och att man måste välja vilket av ”ytterkantspartierna” man vill samarbeta med eftersom de bägge vuxit sig så starka att de inte kan ignoreras längre. S och MP har valt V och M, KD och L har valt SD.
Kvar och helt ensamma i den breda mitten som numera bara existerar i deras fantasi står de tjuriga Centerpartisterna och gastar om mer bred mittenpolitik dvs mer uppgörelser i stil med de fyra ovannämnda fiaskona.
Att den breda mittenpolitiken bara lett till att vi har kris i landet på nästan alla områden, att de förmenta ytterkantspartierna har vuxit så att de knakat och att vi rusar från regeringskris till regeringskris?
Inga problem! Låt oss ha mer av samma sak, tycker Centerpartiet.
Jag ser det lite annorlunda:
Till sist har vi äntligen fått ett politiskt landskap med två tydliga alternativ.
1. Ett för de som vill ha vänsterpolitik, mer bidrag, skattehöjningar, kravlös migrationspolitik, Morgan Johansson samt mer symbol- och identitetspolitik.
2. Och ett annat för de som vill ha högerpolitik, färre bidrag, lägre skatter, mer kravbetonad migrationspolitik, lag och ordning samt mindre symbol- och identitetspolitik.
Det är positivt. Betydligt bättre än när alla trängdes i mitten (som på den undre bilden nedan) och man knappt kunde skilja Reinfeldts nya moderater från Stefan Löfvens gamla sossar.
Att fortsätta med bred mittenpolitik skulle också innebära att ge Socialdemokraterna walk-over till statsministerposten och fortsatt blytungt inflytande för Miljöpartiet eftersom ingen realistisk bedömare längre tror att de forna allianspartierna skulle kunna samla egen majoritet i riksdagen inom överskådlig framtid. Det är inte 2006 längre även om Annie Lööf verkar tro det.
Den breda mittenpolitiken är död och den var en katastrof för Sverige. Bara någon enstaka Centerpartist lär orka masa sig till begravningen för att sörja över den men inte ens alla de om jag tolkar den här artikeln korrekt. https://www.aftonbladet.se/…/vart-parti-lever-i-en…
… men i Sverige går det fortare än en magsjuk flodhäst kan skita.
Att ändra lagar som försämrar för svenska folket går fort (den svenska gymnasielagen för afghanska män är ett exempel).
Att under bara sju års regerande föra landet till randen av sammanbrott UTAN att det är krig (och utan socialistiskt heldiktatoriskt styre) får sägas vara ett hastighetsrekord.
Att välja en statsminister som avgår samma dag hon valts är utan motstycke i världen.
Efter onsdagens debakel i riksdagen skrev Aftonbladets Anders Lindberg:
Min alternativa blogg är garanterat fri från politik och dumheter. Så skrev jag först Men ... vad är politik och vad är dumhet?
Så jag beskriver den bara som "JUST FOR FUN"!
Du når bloggen genom"Länkar jag följer" eller fliken "Kultur och kuriosa".
Skillnaden mellan demokrati och diktatur är storleken på gapet mellan makten och folket. I min blogg visas hur gapet dag för dag blir allt större i Sverige.
"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." - FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 19
ulsansblogg 
Senaste kommentarer