Idag funderar jag på alla de värderingar som jag förvärvade som barn och om dessa på något sätt är diskriminerande förr någon. Kan det vara så att någon av dessa värderingar förtrycker andra människor? Har jag under hela livet diskriminerat grupper genom att upprätthålla de normer som jag uppfostrades med som barn? Hade jag varit en annan människa om den tidens skola hade varit normkritisk?
”Begreppet värdegrund är vanligt vid diskussioner om skolan, undervisning, didaktik och värdepedagogik. Den svenska regeringen genomförde år 1999 ett värdegrundsprojekt och skrev då att ”målen för värdegrunden i de olika styrdokumenten är tydligt och klart angivna, även om de är mycket komplexa och därmed svåra att omsätta i praktiken”. Detta syftar på de delar av skollagen och läroplaner som handlar om fostran. Att tala om att ”arbeta med värdegrunden” blir därmed en modern term för att ”fostra eleverna”. En svårighet är att det inte alltid är självklart vad som skall ingå i den gemensamma värdegrunden och vad som enskilda elever och deras föräldrar skall få avgöra på egen hand utan att styras av skolan.” enl Wikipedia
Värdegrund är alltså ett gemensamt förhållningssätt inom offentlig verksamhet men innebär det att det inte fanns något gemensamt förhållningssätt före 1999? Nej, knappast! Jag tror att det snarare hänger samman med den ökade automatiseringen och datoriseringen. ISO (Internationella standardiseringsorganisationen) hade länge styckat sönder jobben på verkstadsgolven i dess minsta beståndsdel, formaliserat, automatiserat och dokumenterat – allt för att effektivisera och för att göra arbetarna till små utbytbara kuggar. På 1990-talet ville man gå ett steg längre. Hela samhället skulle genomgå en ISO-cerifiering och alla människor skulle förvandlas till utbytbara kuggar! I den andan föddes värdegrundsarbetet. De mänskliga tankarna skulle formaliseras – alla skulle tänka lika!
Men på vilket sätt skiljer sig värdegrunden från min skolgång till dagens skolgång? Jag läser följande i ett dokument utgivet av Rädda Barnen:
”Ett normkritiskt förhållningssätt betyder att kunna se vilka signaler som skickas ut till andra och hur de påverkas av dem. Det är av vikt att reflektera över sina handlingar samt hur dessa kan påverka andra. Det som bryter mot normen ses ofta i ljuset av det som anses normalt. Detta kan leda till känslan “det är okej” trots att det inte är riktigt normalt förmedlas. Homo-, bi-, och transsexualitet framställs ur ett heteronormativt perspektiv. Etnicitet och nationalitet framställs, i Sverige, ur ett svenskt perspektiv. Risken med detta är att det skapas ett vi och dem – perspektiv trots att det ofta görs med goda avsikter. Det är viktigt att reflektera över vilka normer som finns på den egna förskolan, varför de finns och hur personer som bryter mot dem bemöts. Fundera på vad som kännetecknar människor och hur ni beskriver dem för barnen, finns det någon skillnad på hur ni beskriver människor som på något sätt skiljer sig från normen och de som inte gör det? Övningarna som hör till detta tema kan förhoppningsvis hjälpa er att tydliggöra om och i så fall hur denna problematik finns på er förskola.”
Vad är detta undrar jag? Detta är hämtat från en metodbok för svenska förskolor, skriven 2014! Jag minns inte så mycket från förskoleåldern. Men jag minns mina första år i skolan. Jag lärde mig ingenting om olika sexuella läggningar (eller sexualitet över huvud taget), etnicitet eller nationalitet. Jag var barn till en ensamstående mamma, en klasskamrat hade en pappa som satt i fängelse, en flicka bodde hos sin mormor, en annan flicka kom från Polen, De flesta hade föräldrar som var fabriksarbetare men en hade en pappa som var chef på fabriken och en annans pappa var byggmästare. Vi accepterade varandra precis som vi var. Ingen av oss elever såg ner på någon annan. Däremot gillade inte fröken vare sig mig (oäktingen eller pojken vars pappa satt i fängelse. Men vi barn lekte tillsammans och det fanns inga elakheter.
I läseboken fanns en bild av en neger enbart för att vi skulle lära oss bokstaven N. I söndagsskolan hade vi en sparbössa med en neger. När vi lade en peng i negerns hand så bockade han som tack. Det var inget nedvärderande i det – vi fick bara lära oss att hjälpa de som har det svårt!
Varför har det blivit så viktigt att ifrågasätta normer? Varför måste förskolebarn lära sig att ifrågasätta normer? De kanske hade varit lika naiva som jag var och aldrig reflekterat över skillnader om inte förskollärarna hade påpekat skillnaderna!
Problemet med dagens samhälle är kanske allt värdegrundsarbete? De mänskliga tankarna kan inte formaliseras – alla tänker inte lika! Bara för att vi inte är formaliserade så betyder inte det att vi är rasistiska eller fascistiska homofober eller islamofober! Alla de som försöker klistra dessa epitet på andra människor är uppfostrade av pedagoger som har kämpat med värdegrundsarbete och normkritik! De har blivit programmerade till att tro att vi ”normala” människor egentligen innerst inne har de värderingar som de själv har lärt sig att ifrågasätta! Stackars indoktrinerade människor som inte vågar ha några självständiga tankar – de blir snart ISO-cerifierade!
Det är inte fel att ifrågasätta normer. Men det är fel att inte inse att normer uppstår därför att de flesta accepterar dem. Politiker, pedagoger, kulturarbetare och andra som försöker påtvinga vanliga människor nya normer kommer aldrig att lyckas! Vi accepterar bara de normer som är relevanta för oss! Det går inte att formalisera människor. Vi är ju olika och tänker och tycker olika!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer