Ledaren nr 102 – En relevant sanning yttrad i rätt fora. Fälld för ’hets’. Rättsstaten gungar.

Se videon här,

När Bertil Malmberg, SD-representant i Trosa kommun, fälls för hets mot folkgrupp så är det ett prejudikat mot det svenska rättssamhället. Vi kan inte acceptera utfallet, utan att konstatera att sanningen inte längre får sägas i vårt land, inte ens när sanningen är relevant och när det sägs till de relevanta adressaterna, inte dem som tillhör folkgruppen, men de som påverkas av hur denna folkgrupp hanteras, av stor vikt för svenska skattebetalares medel, i detta fall främst Trosas så klart. Men inte ens dessa omständigheter räcker för att ’läka’ den ’hets’ som Malmberg enligt rätten begår, genom sitt sätt att ta upp frågan, som kallas för ’nedsättande’.

Om detta får sätta framtida praxis, så har vi alltså inte rätt att ens nämna de felsteg som begås av politiker, som vägrar att acceptera faktum, att vi är olika och att folkgrupper har olika begåvning (i snitt), vilket i sin tur kräver helt olika lösningar – och kostnader.

Mathiasson: När ska afrikaner be om ursäkt för slavhandeln?

Varjager's Weblog

Lysande krönika från Mathiasson.

Enligt dagens pigmentteorier har vita människor en historisk skuld för handeln med afrikanska slavar. Men det vore rimligare om Angolas fotbollslag gick ner på knä för att be om ursäkt än att det svenska damlandslaget gör det, menar Nyheter Idags krönikör Robert Mathiasson. Utanför högstadiediskona när jag växte upp i Lund var cigaretter hårdvara. Utbud och efterfrågan gick inte ihop och tiggeriet var omfattande. Jag minns särskilt en av dessa cigarett-tiggare, en kortväxt kille. När han väl hittade någon som satt på ett paket cigaretter brukade han förklara att ”You owe my people 400 years of slavery, you better give me a fucking cigarette”. Långt innan några européer kom till Afrika var slaveriet etablerat på kontinenten. Här liksom i övriga världen kom kungar och handelsmän underfund med att istället för att slå ihjäl sina fiender kunde man använda dem som arbetskraft. Handeln med förslavad arbetskraft pågick…

Visa originalinlägg 25 fler ord

Nu tar de den ett varv till – rädslan!

Sedan mars 2020 har vi nu levt med detta lilla virus! Sedan dess har friheten att bestämma över våra liv beskurits! Hur påverkar det oss? Ingen kan väl säga att de är totalt opåverkade?

Varje dag har medierna fyllts med senaste nytt om coronaviruset, antalet döda, antalet smittade, regionernas rapporter, Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Regeringen, vaccin, restriktioner i Sverige och andra länder, hur barn och unga påverkas, att arbeta hemma, att hålla avstånd, munskydd osv. Jag blir så trött på detta och undviker att läsa om allt detta! Jag är säker på att många känner likadant! Vi orkar helt enkelt inte med det Jag vill ha lite positivare nyhetsförmedling – något att glädjas över och se fram emot.

Många har blivit så rädda! Jag läser om de som håller andan när de går förbi andra människor av rädsla för smittorisken. Jag läser om de som helt enkelt inte går ut och som får maten levererad utanför sin dörr. Jag läser om människor som skriker åt varandra i affärer att de ska hålla avstånd. Jag ser med egna ögon människors undanglidande manövrar vid möte och gör kanske likadant själv. Rädsla, rädsla!

En fin stund utanför porten denna dötrista påskafton. Barnen kom förbi, visade upp nya bilen och gav resterna av en påsktårta.

Ovanstående skrev en annars mycket karsk dam som hade blivit mycket rädd för det mesta efter ett års karantän i Sverige. Hon fick ett svar från en annars lika karsk dam:

Precis så tänkte jag häromdagen då jag varit och handlat lite mat. Klockan 07.15 var jag hemma igen och varorna inplockade och en euroforisk känsla som kom framkallade en tår av glädjen som infann sig. Inte utan att man får sig en tankeställare då den tidigare vardagen plötsligt har blivit till glädjeyra och fest.

En annan karsk dam skrev:

Jag har ju använt mask sedan juli.

Nu har plötsligt svenska folket vänt och struntar i FHM. En helt ny insikt om att det kanske inte är Tegnell utan resten av världsexpertisen som har rätt har nått svenska folket.

Ett år efter resten av världen.

Antingen har en massa människor blivit vidskepliga.

Eller också har en massa människor plötsligt drabbats av en insikt om att världen, inte Sverige, har rätt om att masker hindrar viruset som, om inte våra styrande stretat emot, kunnat rädda liv om den kommit för ett år sedan.

Vad händer när människor blir så rädda för varandra och för att bli smittade att deras vardag blir begränsad? Hur lång tid ytterligare ska de begränsa sig? Hur lång tid tar det sen att återgå till ett ”normalt” liv? Kommer rädslan att leva kvar under mycket lång tid? Kommer hälsan att påverkas av denna rädsla? När ska människor kunna känna livsglädje igen? Vet politikerna vad deras restriktioner gör med människor?

En bekant fick sin första vaccindos i början av april i år och några veckor senare sin andra. Hon frågade sin läkare om när hon kunde börja leva som vanligt igen. Han svarade att om några veckor kunde hon börja umgås med andra som också var fullvaccinerade – på avstånd och utomhus! Hon blev lite ledsen men tänkte att till hösten är nog allt normalt igen. Nu är det höst och en tredje spruta är på gång:

Många äldre är oroliga för att vaccinskyddet mot covid ska avta.

Gull-Britt, 69, har isolerat sig igen.

– Nu är jag ännu oroligare eftersom jag inte får en tredje dos. Jag vet inte om jag orkar med en ny karantäntid, säger hon till Aftonbladet.

– Jag var mer eller mindre livrädd under 2020 och höll mig mestadels inomhus, höll avstånd när jag var ute och använde munskydd väldigt mycket. Jag lever själv i en tvåa. Nu är jag ännu oroligare eftersom jag inte får en tredje dos, då jag bara är 69 år. Jag vet inte om jag orkar med en ny karantäntid.

En annan som uttrycker en oro i väntan på ett besked om en tredje dos är Ronny Nygren, 71, från Malmö. Ronny har ett hjärtfel sedan många år tillbaka och saknar en mjälte efter en cykelolycka.

– Förutom åldern trodde jag att personer i riskgrupp skulle bli kallade till en till dos. Det är mycket som verkar vara oklart med den tredje dosen och jag hoppas att det kommer ett besked snart. I nuläget håller jag mig undan ganska mycket och mina kontakter med andra människor är reducerade, säger han.

Rädslan har bitit sig fast i vårt samhälle! Många människor lever i en isolerad tillvaro och vågar inte leva ett normalt liv! Vem tar ansvar för alla dessa rädda människor?