Idag läste jag en artikel som jämför livet i Spanien och Sverige. Tänkvärda ord!
Jag har alltid upplevt att spanjorer är rätt så kritiska mot det egna landet, medan svenskar lite mer utgår ifrån att Sverige är bäst i många avseenden. Svenskar är duktiga och tycker det själva också. Vi är duktiga på att arbeta, på att organisera och vara effektiva. Vi är kreativa, skapande, uppfinningsrika och bra på att leverera. Det är vi på ett individuellt plan, men även som nation.
Nu börjar dock svenskarna alltmer likna spanjorerna. Jag möter dessutom allt oftare svenskar som är väldigt radikala i sin kritik. Jag förstår att detta inte nödvändigtvis är symptomatiskt med vad svenskar i allmänhet anser. Det rör sig ju i hög grad om svenskar som valt att lämna landet i viss mån. Men jag tycker mig ändå se ett trendbrott.
Kritikerna menar att Sverige inte är vad det var och att landet förstörts. Ett visst mått av självkritik tycker jag är sunt och ganska sympatiskt, det är väl “janten” i mig som tycker så. Men medan spanjorerna inkluderar sig själva i sin kritik när de talar med icke-spanjorer, riktar de kritiska svenskarna sin kritik helt och hållet mot “de andra”. Det andra politiska lägret och inte minst de som kommer utifrån, det vill säga icke-svenskar. Det är alltid andras fel när något inte är bra i Sverige.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer