
I en värld där arkitekter inte bara sätter en stolthet i att formge byggnader som människor inte vill bo och verka i, utan därtill anstränger sig till det yttersta för att skapa offentliga miljöer så vederstyggliga att människors psykiska välmående tar skada av dem, måste man till slut allvarligt överväga möjligheten att moderniteten är en skapelse av fientligt sinnade krafter som aktivt vill människor illa. Genom historien har även de tyranner, despoter och kleptokrater som faktiskt levt upp till dessa epitet betydligt hellre uppfört vackra byggnader än frånstötande sådana, varför varken dålig smak eller historiematerialistiska analyser ytterst kan förklara det faktum att moderniteten aktivt inte bara bejakar det osköna, utan därtill det direkt motbjudande. Vad mer är, fenomenet begränsar sig inte på något sätt till estetikens område, utan gör sig även gällande i form av bland annat en aldrig sinande ström av perversa juridiska utfall och en politik som ständigt leder till nya hårresande orättvisor. Oförstånd och missriktad välvilja räcker inte för att förklara sådana utfall, utan för att uppnå dem måste man tvärtom först utvecka en mycket långtgående förståelse för vad som är rätt och riktigt, och därefter göra det direkt motsatta!
Senaste kommentarer