
I min eviga serie, ”Rikets allra tommaste tunna”, avhandlas i dag högst densamme. Den lika onde som vämjelige.
Inte en dag numera, utan att undertecknads sinnesfrid störs av tanken på den krake, som tappat all sans. Varför snappar inte saten, att den svenska asylpolitiken övergått till en katastrof?
Att det är en galen ockupation, som plågar och bryter ner riket och att kontrollen över denna är förlorad.
Kan man bli annat än betryckt av rikspajasens uppenbarelse? Kan det bli mer uppenbart, att Sverige styrs av en marionett? Kan någon enskild varelse, såväl mentalt som kroppsligt, tydligare illustrera en nation i absolut förfall än svamlaren i Rosenbad?
Så oändligt mycken energi och tankekraft, som måste ägnas åt de självförvållade, olösliga, eviga och från helvetet beställda bekymren .Att förstöra ett land genom att på några årtionden byta ut dess folk mot människor från urartade våldskulturer är en ogärning och ett illdåd, som saknar motstycke i historien.
Det är en vidrighet, som inte bara är oförsvarlig och oförlåtlig utan måste klassas som en exempellös förbrytelse mot nationen. Det är en skändlighet, som är följden av ett politiskt ledarskap, som närmast kan beskrivas som sinnesrubbat.
Tungt vilar skulden på den ”anständiga” figur, som påstås styra Sverige. Göken verkar så skrämmande obekymrad om tillståndet i riket, att man häpnar. Som om det inte skulle finnas minsta moln på hans himmel. Det är inte utan, att vän av ordning tvingas ställa sig frågan, om krumelurens mentala status är helt tillfredsställande.

Claudia de Longueville
Senaste kommentarer