Jag brukar dela in mitt liv i tre delar. Under den första delen var jag barn och ungdom. Sen kom min produktiva ålder och nu är jag inne i min egoistiska pensionärstillvaro.
Som barn och tonåring var det vuxna runt omkring mig som uppfostrade mig och bestämde det mesta. Jag var tvungen att följa det som föräldrar och övriga släktingar bestämde. Sen var det lärare och övrig skolpersonal. Jag ställde upp på de vuxnas krav eftersom jag insåg att de vuxna hade störst livserfarenhet och visste bäst!
Under den andra delen av livet var jag upptagen med familj, barn, hem och hushåll, jobb och föreningsliv. Jag hade sällan tid eller råd till att göra bara sådant som jag själv ville. Jag var hela tiden tvungen att ta hänsyn till andra och avstod en hel del. Jag klagar inte! Jag avstod med glädje en hel del för min familjs skull! Jag såg det inte som en uppoffring. Det handlade mer om prioriteringar. Det som man tycker om prioriteras. Men jag glömde ofta bort mig själv under den tiden. Ibland drömde jag om Spaniens sol. Men det fick förbli drömmar.
Livet går fort – alldeles för fort! En dag blev jag pensionär. Jag fortsatte att jobba några år men sen … gick det upp för mig att nu …nu kan jag göra allt som jag inte har hunnit med tidigare. Nu är jag inne i den sista tredjedelen av mitt liv. Hur lång den blir har jag ingen aning om. Grannen fick en stroke när hon var i min ålder. Ofta läser jag om människor i min ålder eller yngre som avlider eller blir sjuka. Det är ju nu medan jag är frisk och orkar som jag kan göra det som JAG och MIN SAMBO vill göra! Nu behöver vi ju inte ta hänsyn till andra! Så vi bestämde oss, för några år sedan, att tillbringa vinterhalvåret i Spanien och sommarhalvåret i Sverige. Vi ville uppleva den spanska kulturen. Men vi gjorde det mest för värmens skull och det subtropiska klimatet med mycket frukt och grönsaker. Jag avskyr hösten och gillar inte den kalla, snöiga och halkiga vintern. Jag har skrivit om detta några gånger som t ex detta från min blogg 2015:
Så är du här igen – min trogna höstdepression. Samma visa varje november. Jag trodde ett tag att du skulle utebli i år. Det har varit varmt i luften och solen har tittat fram då och då. Alla löv har inte fallit från träden än. Så sent som i morse tänkte jag: Fastän det är gråmulet så klarar jag mig och humöret är på topp. Men ljuset måste ha påverkat mig. Jag var tvungen att tända lamporna. Så plötsligt kom du med full styrka. Utan att förstå varför blev jag gråtfärdig och nu vill helst dra en filt över huvudet och gå i ide. Jag vill sova tills adventsljusstakarna lyser upp. Ingenting känns roligt. Nu gäller det att uthärda i drygt 3 långa veckor!
Vi befann oss alltså i vår hyrda lägenhet i Almuñécar i Spanien när allt började och vi plötsligt hamnade i karantän – mars 2020. Trots att vi följde mediernas rapportering så trodde vi aldrig att vår karantän skulle bli så långvarig. Vi trodde inte heller att vi skulle missa den svenska våren och sommaren eller att vi skulle stanna kvar i Spanien ett helt år extra!
Min räddningsplanka har varit att skriva. Att skriva har alltid varit ett stort intresse för mig. Under de senaste 10-15 åren har jag bloggat nästan varje dag. Det är fortfarande så. Jag skriver om sådant som berör mig. Egentligen skriver jag mest för att rensa mina tankar. Ibland är inte tankarna färdigtänkta utan revideras efter en tid. Tankarna kan röra sig om allt – från politik till små vardagstrivialiteter.
Men alla de som sattes i karantän har inte förmågan att skriva ner sina tankar. Var och en har nog fått lösa sin situation på sitt eget sätt. Många har hittat på egna sätt att klara av den begränsade friheten. Men det finns också människor som har farit illa av den sociala isoleringen.
Under pandemin har vi försökt att leva som vanligt även om det inte alltid har fungerat. Vi har lagat mat, promenerat, gjort små utflykter, njutit av solen, följt naturens förändringar, läst böcker osv. Därför har året gått fort och varit bra. Men … vi har inte fått bestämma över våra egna liv! Det gör mig arg!
Ovanstående och mycket, mycket mer finns att läsa i min bok ”En del av min sista tredjedel” som kan köpas här eller laddas ned som e-bok via Bokus och Adlibris.
I slutet av april 2021 återvände vi till Sverige. Nu läser vi dagligen om människor som inte vågar träffa andra människor trots att de är fullvaccinerade, om människor som hurrar och visar upp sina vaccinpass samt om rabiata människor som vill tvinga alla ovaccinerade att vara solidariska och låta vaccinera sig. De följer mediers, politikers och myndigheters rekommendationer – utan eftertanke.
Min sista tredjedel vill jag själv bestämma över, leva som jag vill och ta eget ansvar för det. Två tredjedelar av mitt liv har gett mig livserfarenhet och förhoppningsvis sunt förnuft. Jag vill inte ha en mängd pekpinnar för resten av mitt liv!
Idag läste jag om en dam i min ålder som kände sig utnyttjad av sin dotter – som barnvakt. Andra får höra att de inte får uppföra sig som de vill eller skriva eller säga vad de vill pga sin ålder. De råder åldersdiskriminering i vårt land. Livserfarenhet räknas inte.
Men jag har bestämt mig för att leva fri som en fågel resten av mitt liv. Jag har egentligen enbart en person – min sambo – som kan påverka mitt sätt att leva. Men jag har bestämt mig för att fortsätta resa till Spanien under vinterhalvåret, fortsätta att uppleva den svenska sommaren, inte hamna inom äldreomsorgen, inte äta mat ur kommunens svarta låder, inte låta någon annan bestämma över mig! Jag vill vara fri som en fågel under min sista tredjedel!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer