Det senaste året har påverkat oss alla på något sätt. När det händer för mycket på en gång så blir vi oroliga. Oroliga människor behöver trygghet. Vad är trygghet? Vilken trygghet kan vi då få av dagens samhälle?
Trygghet känner vi när vi känner igen oss och behärskar situationen. I vårt eget hem känner vi igen oss och vet var allting finns och har saker som vi tycker om i vår närhet. Där har vi minimerat orosmoment och faror. Om en otäck film visas på TV:n så kan vi yta kanal eller stänga av. Vi behöver inte svara i telefonen och vi kan gå omkring i morgonrocken hela dagen. Vi känner trygghet i det invanda.
Men i samhället då? När inte samhället fungerar som det brukar – hur mår vi då? Under den senaste 10-års perioden har vårt land förändrats i rask takt. Hela samhället har blivit oroligare med t ex ökat våld. När jag går ut på stan så känner jag inte igen mig. Från att ha levt i ett land med homogen befolkning möter jag nu en multikulturell befolkning. Min kultur har förändrats och en del människor hånar den kultur och de traditioner som är viktiga för mig. Efter ett år med corona och nya restriktioner hela tiden så känns det viktigt att iallafall få ha min kultur och mina traditioner. Jag vill kunna känna igen mig och trivas i mitt land.
För många människor har Svenska Kyrkan varit en del av kulturen. Jag är inte religiös men har växt upp med en religiös värdegrund dvs ”Gör ingenting mot andra som du inte vill att de ska göra mot dig!” Jag gillar kyrkobyggnader och deras prakt. Jag har stor förståelse för människor som behöver tryggheten i att höra Guds ord. Jag tror att människor har ett stort behov av detta i en otrygg värld och efter detta coronaår.
Men kyrkan har ju under mycket lång tid förändrats under ledning av ärkebiskopen Antje Jackelén. Den har förändrats så mycket att även jag som inte är religiös känner en viss olust. Under påskhelgen satt ärkebiskopen i en TV-studio och samtalade med en imam om våra påsktraditioner och hur människor mår i coronatider. Efteråt möttes hon av kritik på twitter.
Hatet på Twitter blev för mycket för ärkebiskopen Antje Jackelén, vilket resulterade i att hon stängde ner sitt konto under påskhelgen.
– Det är inte längre en meningsfull kommunikationskanal för mig, säger hon.
Det var under påskhelgen som Antje Jackelén valde att ta en paus från det sociala mediet Twitter. Anledningen ska vara att hon får ta emot hot och att hennes tweets används i fel syfte.
För ordningens skull så lyssnade jag på inslaget i TV. Min största reflektion var att jag inte förstod varför imamen var i studion. Han hade ju absolut ingenting att säga. Det kändes löjligt!
Sen läste jag ärkebiskopens twitter och hittade inget hat eller hot. Däremot hittade jag kritik mot henne. OBS! enbart kritik mot hennes förändringar av kyrkan under lång tid. Det handlar alltså om att människor känner sig vilsna i hennes uttalande om kristendom. I en tid då människor känner sig otrygga så kanske de söker sig till kyrkan. När denna gör dem ännu mer otrygga så twittrar de att de ska begära utträde ur kyrkan och att de anser att hon inte för fram det kristna budskapet.
Jag tycker inte alls det är konstigt. Jag har hört kritiken mot henne under många år. Nu när människor känner sig otrygga i tillvaron så kan inte ens ärkebiskopen skänka dem en gnutta trygghet! Hon som ska vara själavårdare borde förstå detta! Men det har blivit viktigare att flörta med andra religioner än att bry sig om de egna medlemmarna. Var ska då vilsna människor få sin själavård – speciellt i dessa coronatider?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Senaste kommentarer