Aktivisterna i Svenska kyrkan tar återigen politisk ställning

Jenny Piper

Jag har inte varit medlem i Svenska kyrkan på flera år på grund av att de genomsyras av politisk aktivism som vurmar för illegal migration – något jag inte vill bidraga till med mina skattepengar, men nyligen gick jag med igen i syfte att kunna rösta i det kommande kyrkovalet.

Det tog dock inte särskilt lång tid innan man fick ångra sitt beslut och de åter tagit politisk ställning trots att en sådan organisation borde hålla sig neutrala i kontroversiella frågor.

Det handlar så klart om afghanamnestin för att ensamkommande unga män utan skyddsskäl ska kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige, där Svenska kyrkan nu välkomnar regeringens förslag om lättade krav.

Bedrövligt! Men jag biter ihop och hoppas att vi är många som kommer rösta bort aktivisterna i nästa val så att kyrkan kan ägna sig åt de uppgifter som det var tänkt, istället för att lägga sig i migrationspolitiken.

Visa originalinlägg 2 fler ord

Är olika åsikter tillåtna i skolan? Ragnar berättar om skolsituationen i Fjärde Statsmakten nr 70.

I det här programmet får vi möta Ragnar, en grundskoleelev som berättar om skolan och hur det kan bli problem om man ifrågasätter klimatpolitiken eller könspolitiken. Med i studion är också hans mamma Doina. Ragnar är tolv år och går i sjunde klass. Han är intresserad av politik och teknik. Den svenska politiken idag har förändrats, den saknar de stora perspektiven säger Ragnar. Man bemöter inte allas åsikter idag. Jag lyssnar på poddar och olika youtube-kanaler för att få information och för att hitta intressanta personer jag kan lära mig av. Jag studerar gärna argumentation och hur man bygger argument efter känsla och logik. Jordan Peterson är en favorit. Han kombinerar etos och logos på trettio sekunder säger Ragnar. Hans medverkan i Skavlan var rolig. Försök inga psykologiska trick mot en psykolog säger Ragnar med ett leende. Klimatfrågan engagerar också, och genusvetenskap. I skolan pratas det mycket om det. Men man får höra en sida av allt trots att det finns flera teorier säger Ragnar. Doina berättar om en händelse i skolan då Ragnar hade NO-lektion. Läraren tog upp klimatfrågan och menade att vi har tio år på oss att lösa alla problem. Då inte Ragnar höll med om det och förklarade varför, fick han valet att vara kvar i klassrummet och acceptera det som sades där, eller gå ut. Någon diskussion ville inte läraren ha. Ragnar gick ut. Ragnar berättar om en annan händelse på skolan. Han hade en diskussion om klimatfrågan med en klasskamrat under en rast mellan två lektioner då de hade samma lärare. Kamraten berättar om diskussionen för läraren, som varnar Ragnar och säger att han inte får sprida lögner. Under det samtalet hinner alla elever komma in i klassrummet och det blir en gemensam diskussion där alla går emot Ragnar. Ragnar får sedan prata med en koordinator (fritidsledare). En annan incident hände på skolan då läraren talade om den globala uppvärmningen. Ragnar hade invändningar mot det som sades och det blev diskussion i klassen och Ragnar upplevde det som att han inte fick prata till punkt. Hans åsikt var att människan inte skapar all klimatförändring, och då blev han kallad för klimatförnekare med mera. Det blir ett samtal med koordinatorn igen. Denna gång med argument mot hans teorier, och det slutar med att rektorn blev inblandad. Läraren föreslår en debatt med Ragnar på ena sidan, och lärarna och en del elever på den andra. Ragnar hänvisar till yttrandefrihetslagen, men får höra att han ska ha respekt för det som lärs ut om klimatfrågan. Ett förslag lades då fram av Doina, att bjuda in expert på klimat, för att det skulle bli givande för skolans elever, hellre än att flera vuxna skulle stå mot en elev i en debatt. Det tyckte inte lärarna var någon bra idé. Ragnar går inte kvar i samma skola längre. Jag skulle nog använda andra argument i dag säger Ragnar. Men i min nya skola respekterar man olika åsikter och kan diskutera. I den gamla skolan var vännerna väldigt rädda för klimatkatastrofer och framtiden. Man pratade om att de vuxna borde ha lyssnat för länge sedan innan det var för sent. Vissa tror att vi kommer dö om tio år, säger Ragnar. Man är rädd för kritiskt resonerande i skolan säger Doina, antingen håller du med om allt som sägs, eller så är du emot.

Vem granskar makten?

Ända fram till millennieskiftet trodde jag att medierna granskade makten. Men sen försvann denna granskning mer och mer. Medierna blev mer intresserade av att granska vanliga människor. Vems ärende går de egentligen? Kanske de som beslutar om ekonomiska stödåtgärder som gynnar medierna?

Några journalister kommer dock fortfarande ihåg vad som är det journalistiska uppdraget fortfarande. Som denna krönikör på SVT:

SVT:s främsta uppgift är att granska makthavare och politiker men också att berätta för publiken vad politiker och makthavare planerar att göra för skattepengarna så att medborgarna kan ha en chans att sätta sig in i den politiska processen innan beslut är taget. Det är precis det vi har gjort.

Lenitha Andersson-Junkka, redaktionschef och ansvarig utgivare i Norrbotten har skrivit dessa rader. Ja, hon kom ihåg sitt uppdrag … men … hur många journalister gör det? Jag hörde för några år sedan en journalist på SVT som ansåg att hennes största uppdrag var att opinionsbilda! Med andra ord ville hon tala om för tittarna vad de ska tycka!

Varför granskar de inte makten längre? Är de manipulerade av makten? Jag tror faktiskt det!

För några dagar sedan presenterade KU sin granskning av regeringen. Konstitutionsutskottet (KU) har konstaterat brister i regeringens handläggning av 12 av 30 granskade ärenden. Men när jag googlar hittar jag inte mycket om detta! Varför? Beror det på att medierna blev manipulerade av regeringen?

KU kallade nämligen till pressträff. Då blixtinkallade regeringen till en pressträff om Covid-19 på exakt samma tid. Jag har fortfarande inte förstått syftet med denna blixtinkallning! De hade ju inget viktigt meddelande till svenska folket! Det var snarare så att de ville ta bort intresset för vad KU hade att säga. KU hade ju en del synpunkter på en del ministrars agerande.

De nämnde bl a: Ylva Johanssons agerande angående Arbetsförmedlingen, Per Bolunds agerande i fråga om amerikanska sanktioner mot en svensk bank, Anders Ygemans uttalanden om rostskador på Ringhals, Mikael Dambergs uttalande om dels antalet poliser, dels ett förslag till åtgärder mot gängbrottsligheten, Ann Lindes uttalande om export av krigsmateriel och Morgan Johanssons (S) uttalande om beviljade uppehållstillstånd på grund av anknytning.

Läs mer om KU:s slutsatser här.

När nu medierna utför sitt uppdrag med att granska makten så behövs det ju andra aktörer. Men andra aktörer uppskattas inte av medierna. Nya aktörer rapporterar ju om sådant som de själv skulle ha gjort!

Jag har vid några tillfällen skrivit om en bok som jag uppskattar. Den handlar om hur vi tacklar förändringar och är skriven av Spencer Johnsson: Vem snodde osten? Bokens historia är enkel men speglar hur vi reagerar på förändringar. En kort introduktion:

Långt borta levde för länge sedan fyra varelser som sprang runt i en labyrint och letade efter Ost för att bli mätta och lyckliga. Två var mössen Sniff och Snabb. De andra var två pysslingar som var små som möss men som såg ut och uppförde sig som människor – Suck och Stön. Sniff och Snabb levde efter en enkel filosofi. De använde sina instinkter och sökte efter den goda Osten att gnaga på. Suck och Stön tänkte och reflekterade och letade efter en alldeles speciell Ost som skulle göra dem lyckligare. Vid Oststation C fanns massor av Ost och hade så funnits under lång tid. Detta gjorde att Suck och Stön blev slöa eftersom de tog för givet att Osten alltid skulle finnas där för dem. Suck och Stön betraktade också Osten vid Oststation C som ”sin” ost. Till sist blev Suck och Stön självgoda och arroganta, vilket gjorde att de inte lade märke till vad som höll på att ske. En dag visade det sig att Osten var slut! För Sniff och Snabb var detta ingen katastrof. De tyngdes inte av några komplicerade idéer utan problemet och svaret för dem var mycket enkelt; nämligen situationen vid Oststation hade förändrats därför insåg de att de också måste ändra på sig. De var redan på jakt efter ny Ost. Suck och Stön vältrade sig emellertid i sitt missnöje och pep ”vem snodde Osten” och ”det är inte rättvist”! Hur kunde detta hända? Ingen hade ju förvarnat dem.

Jag jämför våra journalister med Suck och Stön. De förstår ingenting! Hur kan helt vanliga människor lägga beslag på deras yttrandefrihet och strunta i deras tolkning av ordet demokrati? Hur kan helt vanliga människor få lov att skriva på sociala medier? Hur kan helt vanliga människor tro att de kan och vet bättre än journalister? Framförallt – hur vågar helt vanliga människor ifrågasätta hur journalisterna sköter sitt uppdrag?

Svaret är egentligen enkelt! Det handlar om konkurrens! Om vanliga människor kan googla, ta reda på, skriva om och förmedla det som journalister anser att de har monopol på – då riskerar ju journalister att förlora sina jobb! För ingen kan väl begära att de ska förändra sitt arbetssätt? Eller …

Jag måste i detta sammanhang citera Nils Ferlins dikt om ”När skönheten kom till byn då var klokheten där, då hade de bara törne och galla.” Byt ut skönheten mot alternativa medier och klokheten mot pk-isterna!

Men nu är det hög tid för pk-ister och journalister att hänga med. Annars står de som Suck och Stön och undrar: ”Vem snodde osten/vårt ego?”