Ett bärande tema i den kinesiske författaren Liu Cixins romansvit om trekropparsproblemet är att vårt eget universum tidigare spänts upp av fler dimensioner än idag, och att den som personligen får erfara någon av de få kvarvarande fickorna av rum av högre dimension i sådana också inte bara möter någonting underbart, utan framför allt en plats på vilken han instinktivt känner sig mycket mer fri och hemtam än i det tredimensionella rum i vilket han hela sitt liv fått höra att han hör hemma. I detta ständigt mer dimensionsfattiga universum finner vi inte bara en mycket intressant metafor för det krälande kaos som i dagligt tal kallas ”vänstern” och dettas mycket destruktiva tendens att ständigt flytta fram sina positioner¹, utan intressant nog också för det mänskliga tillståndet så som det utvecklats sedan upplysningen². När själlösa teknokrater väljer bort det mycket vackra och suggestiva namnet ”Kungliga myntkabinettet” för att i stället ge en anrik institutionen det förnuftiga men också helt intetsägande namnet ”Ekonomiska museet” bör detta inte förstås som ett olycksfall i arbetet, utan som ett symptom på samma trend fått bilen att gå från ett faustiskt konstverk till en anonym tingest på hjul, och som fått en fradgatuggande arkitektkår att som subversiv extremist fördöma varje byggherre med ambitionen att uppföra någonting vackert.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer