Sverige hamnar på tionde plats när barns hälsa och förutsättningar rankas bland totalt 38 OECD-länder i en ny rapport från Unicef. I topp hamnar Nederländerna följt av Danmark och Norge. Femteplatsen tas av Finland.
– Vi har alla förutsättningar i det här landet, ekonomiskt, socialt och miljömässigt. Det finns ingen anledning vi inte skulle ligga i topp, säger Pernilla Baralt, generalsekreterare för Unicef Sverige, till Sveriges Radio Ekot.
FN-organet har sammanställt uppgifter om barns kunskaper, färdigheter samt psykiska och fysiska hälsa från olika källor.
I frågan om barns psykiska hälsa ramlar Sverige ner till plats 22 i rapporten. Måttet baseras på självmordsstatistik och en Pisaundersökning där barn har fått svara på hur nöjda de är med sina liv. Unicef flaggar dock för att det saknas bra och tillförlitliga sätt att jämföra barns psykiska mående mellan länder.
Åsa Lindhagen (MP), minister med ansvar för barnrättsfrågor, anser att Sverige behöver göra mer för att komma tillrätta med den psykiska ohälsan hos unga. Hon säger att rapporten är en väckarklocka.
– Det är förstås anmärkningsvärt att vi hamnar så lågt i den här rapporten. Det kommer att finnas satsningar i den kommande budgeten som bidrar till att stärka barns situation.
Vad är det som är anmärkningsvärt? Familjer splittras. Mycket små barn hamnar i den genuscertifierade förskolan med föräldrarna jobbar. Föräldrarna har ingen valfrihet inom barnomsorgen. Föräldrarna orkar inte med sina barn när de är lediga. Förskolan och skolan är inte den trygga oas som barnen behöver under sin uppväxt. Många barn känner sig som icke önskvärda. De vuxna är mer upptagna av sociala medier än vad de är av barnen.
Vem lär barnen alla de där vardagsbestyren som behövs för att de ska klara av vuxenlivet – skala potatis, koka spagetti, tillaga grönsaker, steka kött eller fisk, städa sitt rum, tvätta och sköta sina kläder, sparsamhet, rätta sig efter en hushållsbudget, vårda sitt språk, vara artiga, lyssna, ta hänsyn och ansvar, … med andra ord ta hand om och ta ansvar för sig själv och sitt liv?
För några år sedan skrev jag en artikel om detta. Den passar lika bra i sitt sammanhang idag. Här kommer en repris:
Det svenska samhällssystemet är inte gynnsamt för ökat barnafödande. Vi har en feminism som talar om kvinnors rätt till sin egen kropp. Ingen kvinna ska behöva utsätta sin kropp för graviditet. Men samtidigt ska ingen kvinna behöva ta ansvar för att slippa bli gravid. Som följd av dessa motsägelser har vi fått 35-40 000 aborter per år. Tonårsaborterna rör sig enbart om några tusen. Nej, det är vuxna människor som till stor del saknar ansvarskänsla. Men … det är kanske bättre att dessa ansvarslösa människor får en abort än att de blir ansvarslösa föräldrar!
Trots detta så väljer en stor del av kvinnorna att föda barn. Men hur tar de emot sitt lilla barn? Det finns alltför många barn som ser mamma sitta och SMS:a under amningen. När barnet växer upp möts de av att mamma och pappa är mer intresserade av mobilen, träningen, vännerna, … än av barnet. Alltför få föräldrar bryr sig om att potträna sina barn eller uppfostra sina barn. Vi kan läsa fler och fler debattartiklar om att barnen inte uppfostras.
Som samhällsstrukturen ser ut anser sig de flesta föräldrar vara tvungna att jobba båda. Statusen, semesterresorna och självförverkligandet är viktigare än barnen. Därför lämnar de flesta sina barn på förskolan före 1½-års ålder. Små barn behöver några få vuxna att anknyta till. Barn är inte mogna för att vistas i förskola före 3-års ålder, enl experter. Jag håller med om detta. Små barn har så mycket att lära av den vuxne. Att uppfostra sitt barn innebär att ge barnet trygghet! Barnet lär sig hur det ska uppföra sig tillsammans med andra människor.
Små barn behöver också få kunskaper om omgivningen, människor och natur. De behöver omvärldskunskaper för att rusta sig inför livet. Barn behöver få springa barfota i gräset, springa efter en fjäril och försöka fånga den, lyssna till fågelkvitter, lyssna på vattenbrus, plaska i vattenpölar, klappa hundar och katter, … Men de behöver också lära sig att diska, tvätta, städa, laga mat och liknande. Erbjuder förskolemiljön detta?
Jag växte själv upp med en ensamstående mor. Från 2-3 års ålder tillbringade jag dagarna på barnkrubban som företaget hade för de ensamstående mödrarna. Jag minns en lugn och ordnad tillvaro med snäll men sträng personal.
Idag hittade jag bilden på internet. Jag minns dammen som vi fick bada i om det var varmt. Kanske är det jag som sitter på dammkanten? I så fall är det ”Kidde” som står på kanten. Vi lekte jämnt och han var så snäll. Han var min första förälskelse och min nallebjörn döptes till Kidde. Uppe i fönstret står tant Anna-Greta och övervakar. Det var mycket fri lek men vi fick lära oss att vara artiga, tacka för maten, vara tysta när vuxna pratade, ta hänsyn till varandra samt att lyda tant Anna-Greta och de andra tanterna. Ibland promenerade vi till stadsparken. Alla barn höll i ett rep när vi promenerade dit. När vi kom dit fick vi leka fritt och titta på sälarna i dammen – Isak och Isabella – samt mata änderna. Det var en bra tid och jag trivdes. Men när mor slutade på fabriken så fick jag inte vara kvar. Kom istället till en dagmamma som inte förstod sig på små barn. hos henne trivdes jag inte. När jag började skolan tjatade jag mig till att få slippa dagmamman och blev s k nyckelbarn istället. Det gick bra. Jag hade lärt mig att ta ansvar! Så var det på 50-talet.
Nu läser jag om en annan förskola från 2016 på SVT:
”Spinneriet är en så kallad takförskola, där uteplatsen med klätterställningar, rutschkana och gungor ligger på hustaket. För att ta sig dit behöver man först passera igenom en lång korridor, sedan ta hiss upp två våningar.”
”Fördelarna med takförskolan vittnar både personal och kommunens tjänstemän om, är avskildheten och utsikten. Nackdelarna, möjligtvis, är bristen på naturlig grönska och att det är långt till andra grönområden.”
”Takförskolor är en av de nya lösningar på problemen med lokal- och markbrist.
En annan är så kallade jätteförskolor, med plats för 500 barn, som Margarinfabriken i Oslo. Där har en grupp från Malmö stad varit på besök och i dagsläget pågår det ett arbete med en detaljplan för just en sådan förskola i Malmö.”
Varför kommer jag att tänka på burhöns eller pälsfarmer? Är inte barnen värda mer än så? Varför måste alla klumpa ihop sig i storstäder? Stackars barn som inte får uppleva grönska, djur eller natur och som inte får leka fritt! Jag tycker synd om barnen! Hur kommer deras framtid att se ut?
ulsansblogg 
2 kommentarer (+lägga till din?)