En viktig text hittad i FB-flödet, skriven av Julia Fahlgren.
Varje dag möts vi av fraserna:
– Det är inte alls så farligt.
– Det där är bara propaganda!
– Sverige fungerar visst bra!
– Det där är överdrivet.
– Vi har aldrig varit så trygga som nu.
Kanske hade jag tänkt likadant om jag inte själv upplevt så mycket.
Sett så mycket.
Men mest av allt, fått veta så mycket pga mitt förra arbete som assistent till en advokat.
Alla samtal gick via mig och det innebar att alla framförde sina ärenden till mig.
Ofta blev det längre samtal än tänkt och jag ska erkänna att jag inte kunde sätta upp den där muren av ”Det är bara ett jobb”.
Jag lärde mig väldigt mycket under min tid på byrån.
Med det var en dyr lärdom.
Den kostade mig en stor bit av min tro på människan.
Jag har alltid trott på det goda i människor, att rättvisan segrar och att man ska vända andra kinden till osv.
Jag har trott att om man visar respekt så får man respekt.
Såsom de flesta människor har även jag haft relationer och möten i mitt eget liv som format mig och som i vissa fall gett mig erfarenheter som man kunnat vara utan.
Men de relationer som bränt mig, ärrat mig och kunnat ge mig en bister syn på män, kvinnor, skolan, invandrare eller ordningsmakten och rättvisa har faktiskt inte format min övertygelse i närheten av så mycket som den tid jag arbetat där jag nu slutat.
Det är faktiskt inte det som drabbat mig personligen som fått mig att delvis tappa hoppet.
..Trots allt kan man ju inte bilda sig en uppfattning om ett samhälle grundat enbart på hur man själv behandlats!
Men när man sitter dag ut och dag in och tar del av hur illa så många andra behandlas – av andra privatpersoner eller av myndigheter/rättsväsendet – och hur svårt så många andra har det,
Då får man en bild som är omöjlig att blunda för.
Den bilden kallas verklighet.
När man ser den större bilden står det klart: Något är fel.
Systemet fungerar inte.
Det är inte otur hos den enskilda individen.
Det är inte enstaka fall av tragik.
Ibland önskar jag att tystnadsplikten inte fanns.
Jag önskar att jag fick berätta allt, visa allt,
dela med mig och varna andra!
Jag vet saker jag inte vill veta.
Jag önskar att jag kunde berätta om många av samtalen från tingsrätt, polis och socialtjänsten.
Jag önskar att jag fick berätta hur vissa uttrycker sig, vilka värderingar och vilken kvinnosyn vissa faktiskt har.
På riktigt.
För att inte tala om hur vissa behandlar sina barn. Och hur barn behandlar andra barn!
De jag haft kontakt med är oftast brottsoffer eller gärningsmän, alternativt åklagare, tingsrätt eller polis.
Detta gör naturligvis att de man talar med inte ringer för att berätta hur bra allt är eller hur trevligt livet ter sig.
Man kontaktar ju oftast en advokatbyrå för att något inräffat.
Jag visste det när jag tackade ja till arbetet.
Jag var beredd.
Det var bara ett jobb och jag skulle – förenklat uttryckt – mest samla information och vidarebefordra den.
Jag kunde stålsätta mig, det trodde jag.
Men jag måste ändå säga att det ändrat mig ända in i själen.
Jag tror inte längre att rättvisan segrar.
Jag har hört offer berätta och jag har talat med gärningsmän som skrattat..
Rättvisan segrar bara när alla i ett långt led gör rätt. En miss nånstans på vägen kan betyda att en våldtäktsmän går fri..
Ibland måste t.om offret göra rätt för att gärningsmannen ska få sitt straff.
En våldtäkt av en ung gravid kvinna som får missfall. Gärningsmannen är enl egen uppgift 15 år. Jag har hans namn och vet vilken skola han går på. Jag vet vem hon är.
Han får inget straff.
Ett barn som inte orkar leva efter all mobbing. Han blev 12 år.
Under ett skollov tog gossen sitt liv.
Han orkade inte mer.
En ung kvinna som försvann spårlöst.
Hon ringde en gång och bad om hjälp bort från sin man och gick aldrig att nå sen.
Jag vet inte ens hennes namn.
Paniken i hennes röst går inte att skaka av sig..
En man som hotade mig med våld om jag inte såg till att hans fru fick komma till Sverige. (Jag hade såklart inte den makten och hade inte använt den så om jag haft den)
Han bor i stad i Norra Sverige.
Han har svensk flickvän som inte vet om hans fru. Han låter stolt när han berättar hur han lurat dem båda.
En polis som berättar att samma man åter begått samma våldsbrott som han tidigare dömts för.
Mot samma kvinna.
Mot samma barn.
De bor i ett fint område där man knappt låser dörren ”för man känner alla”.
Han ser ut som vilken trevlig pappa som helst.
En känd våldtäktsman som flyttat hit – till vår lilla stad – från en annan stad efter avtjänat (alltför kort) fängelsestraff.
Ett par hus från en barnfamilj vars mamma jag känner.
Narkomaner som utan omsvep erkänner att de inte gett sitt barn mat sedan dagen innan.
Mamman skyller på soc i hennes stad.
Hon sluddrar och är påverkad.
Barnet gråter i bakgrunden.
Jag vet att barnet far illa.
Jag vet att soc vet.
Jag ringde dem.
– Ja vi vet, vi jobbar på det. Blir svaret.
Tiden går. Utredningen tar så lång tid och jag vill inget hellre än att bara åka dit och hämta barnet! Men jag får inte..
Det funkar inte så.
En man som ringer för att hans exfru fått vårdnaden om barnet som hon slår.
Allt finns dokumenterat.
Malmö tingsrätt dömer till mammans födel ändå.
Hon är Svensk och han är det inte.
Han förstår inte systemet.
– Varför vill Sverige inte skydda barn!
Vem bestämmer sånt här! Frågar han uppgivet.
Han är livrädd för att hans son ska misshandlas till döds.
Gossen är bara 9 månader.
Jag fick aldrig veta hur det gick.
Alla dessa livsöden och fler därtill, har format mig till en människa inte längre tror på mänskligheten på samma blåögda och självklara sätt.
Jag saknar känslan av att tro på Sverige, systemet och rättvisan.
Jag saknar den självklara känslan av trygghet.
Det är ingen självklarhet att vara trygg.
Det är ingen självklarhet att få hjälp när saker händer.
Det är ingen självklarhet att gärningsmännen döms.
Jag arbetar inte där längre.
Men jag tänker varje dag på de människor som för de flesta bara är statistik eller tidningsrubriker,
men som faktiskt är människor som du och jag.
Människor som berört och påverkat mig mer än jag någonsin trott att de skulle.
Speciellt de fall jag aldrig fick veta utgången av.
Jag hoppas att rättvisan segrat tillslut.
Jag hoppas att barnfamiljen fick asyl, att våldtäktsmännen utvisades, att mannen som misshandlade sin fru sitter inne, att det bortglömda barnet fått nya föräldrar och att att inget fler barn tar sitt liv i ångest för att skolan är mobbarens spelplan.
Jag hoppas.
Men jag tror inte längre.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer