Charterturister har svårt att förstå

I januari 1961 gick den första grisfesten av stapeln – av misstag. På den tiden fanns inga hotell på Gran Canarias sydkust och hotellrummen i Las Palmas räckte inte till. Mängder av turister strömmade till den soliga ön och några inkvarterades i ett sanatorium i den lilla byn Santa Brígida, sju mil söder om Las Palmas. Gästerna klagade på maten. Det var ju sjukhusmat.

Så sista kvällen skulle krögaren Antonio Del Monte, som hade en liten bodega i samma by, laga mat åt dem. Antonio blev tillsagd att laga grillspett. Men det glömde han bort. När de femtio gästerna kom öppnade han dörren i pyjamas.

Gästerna kompenserades med mycket vin och levande musik till maten blev färdig. Antonio hann inte stycka grisen. Men festen blev lyckad och snart spred sig ryktet om helstekt gris. Fler och fler researrangörer ordnade ”grisfester” och Antonio var snart tvungen att flytta från sin lilla bodega till större lokaler.

Nu läser jag om andra charterturister som klagar. Det gäller de första svenskarna som kom till Rhodos efter coronastängningen. Munskydd, plastskärmar och tre stationer där det brukade vara sju eller åtta vid buffébordet. Coronapandemin har alltså lyckats komma åt det allra heligaste på chartersemestern.

Det är glest mellan borden, och ännu glesare mellan gästerna. Alla som uppehåller sig i matsalen måste bära munskydd och plasthandskar. Iförd denna skyddsutrustning går det sedan bra att peka på de olika rätter som erbjuds. Personalen fyller tallriken, och räcker den därefter till den hungrige genom en lucka i en plastskiva som ställts upp för att öka säkerhetsavståndet.

– Maten i sig är väldigt god, och hotellet är jättefint. Men det är utbudet jag reagerar på. De borde ha informerat oss om vad som gäller. Man kan ju väta sig lite mer av all inclusive.

– Vi har varit här förut, men vi känner inte riktigt igen oss. När vi körde in hit kändes det som att vi kom till en spökstad. Alla butiker runtomkring hotellet är igenbommade.

Vad väntar de sig egentligen? När ett samhälle har varit nedstängt några månader så är det inte bara som att trycka på en strömbrytare för att allt ska bli som förut!

Jag vet inte mycket om Rhodos. Men jag vet desto mer om hur det är i Spanien – nu när samhället börjar öppna upp sakta men säkert. Det är en mängd butiker och restauranger som inte har klarat av krisen.Munskydd och handskar och handsprit är obligatoriskt i butiker. Småbutiker har skyltar med hur många personer som får vistas i lokalen samtidigt. Övriga måste vänta utanför.

På allmänna kommunikationer måste alla över 6 år ha munskydd. Likaså vid promenader – om man inte kan garantera avståndet 1½ m. På badplatser ska man hålla avstånd med 4 kvadratmeter. Runt poolen rengör badvakten alla ytor vid siestan samt på kvällen innan han låser. Alla som kommer in till poolen måste torka fötterna på en matta indränkt med desinfektionsmedel. På restauranger och barer torkas stolar med desinfektionsmedel varje gång en gäst avviker.

Trots alla åtgärder vet jag att smitthärdar poppar upp i kommuner runt oss. Jag är glad över allvaret i att hålla restriktionerna. Samtidigt blir jag bekymrad över att svenskar inte förstår! Livet är inte bara en fest!

Även charterturister kan drabbas av ett virus. Restriktionerna är till för att skydda dem! Charterorten finns inte enbart för turisternas trevnad. Det finns människor som bor och lever på orten. Restriktionerna finns även för deras skull.