Human flyktingpolitik. Vilket väljer du, vad är det mest humana valet. Du kan inte välja allt, för så funkar inte ekonomi.

”ATT OM EN LÖGN UPPREPAS TILLRÄCKLIGT OFTA BLIR DEN SANNING”

SOCIALDEMOKRATERNAS OCH DEN SVENSKA REGERINGEN PRINCIP VERKAR VARA:

”ATT OM EN LÖGN UPPREPAS TILLRÄCKLIGT OFTA BLIR DEN SANNING”

1. BAKGRUND
De araber som bor i Gaza, Judeén, Samarien, Gaza och Östra Jerusalem, i fortsättningen araberna, samt i olika flyktingläger i Libanon, Syrien och Jordanien är fattiga beroende på hög arbetslöshet och har blivit brickor i ett cyniskt spel och utnyttjas av politiska och religiösa block inom islam och kristendomen, olika stater och inte minst den Svenska, socialdemokratiska i fortsättningen S, regeringen.

S historieförfalskning och demonisering av det judiska folket och staten Israel de senaste 50 åren har skapat en plattform för antijudaism, antisemitism, antisionism och bojkottaktionen via BDS-rörelsen m m. Genom S stöd till araberna uppmuntrar man till terrorism genom att skapa orealistiska och ogenomförbara förväntningar.

S pratar med kluven tunga när det gäller antijudaism, antisemitism och antisionism. Det är en medveten strategi som för en över 50-årig tradition, vilken inleddes efter sexdagarskriget 1967, vidare. Redan 1968 var vägen utstakad när den blivande statsministern, Olof Palme, lämnar Vänskapsförbundet Sverige – Israel och 68-rörelsen föds. Med Broderskapsrörelsen som drivande inom det civila samhället där man hyllade, terrororganisationer, despoter, diktatorer och totalitära stater. En som fick ordentligt med luft under sina vingar i slutet av 1960-talet var Evert Svensson, riksdagsledamot för S under perioden 1957 – 1991 och ordförande för Broderskapsrörelsen 1968-1986. Evert Svensson var också adjungerad i socialdemokraternas partistyrelse och dess verkställande utskott under Olof Palmes tid som partiordförande, vilket gjorde att han kunde påverka Sveriges politik i konflikten mellan Israel, arabstaterna och PLO i en brytningstid.

I oktober 1971 skriver socialdemokraten och prästen i Svenska kyrkan Carl-Henrik Grenholm, senare professor vid teologiska institutionen vid Uppsala Universitet, i den S-märkta tidningen Broderskap:

”Palestinierna önskar utplåna Israel som stat, vill helt krossa Israel. Detta är helt riktigt – och det är en målsättning vi bör stödja.”

Carl-Henrik Grenholm och teologen Sigbert Axelsson, senare docent vid teologiska institutionen vid Uppsala Universitet, hävdade dessutom i Broderskapsrörelsens (Socialdemokrater för tro och solidaritet) studiematerial och i tidningen Broderskap att den judiska staten Israel strider mot Bibelns profetior. De hävdar att Guds gamla förbund med det judiska folket har ersattes med ett nytt förbund, med de kristna. Judarna straffas därefter av Gud med evigt utanförskap intill den dag de omvänder sig till kristendomen. Då, men inte förr, ska Israel återskapas. Denna ”ersättningsteologi” leder till ett politiskt fördömande av en judisk stat som sådan.

Med ovanstående citat från Carl-Henrik Grenholm och andra uttalanden från personer som företrätt S inser man att S, Svenska kyrkan, Martin Luther, Nazisterna, Paul Rassineir, Robert Faurisson, Margot Wallström, Anna Lindh, Sten Andersson, Pierre Schori m fl. i många delar förenas i sin historierevisionism och sitt hat mot det judiska folket.

Representanter för S omnämner ofta Israel i insändare, debattartiklar, pressreleaser genom uttalanden som ”Brott mot folkrätten”, ”Strider mot folkrätten”, ”Strider mot internationell rätt”, ”Brott mot FN:s resolutioner”, ”Ockupation” ”Folkrättsbrott” ”Tvåstatslösning” o s v, o s v.
ny President den 8 november 2016, en ”sista knäpp på näsan”. Därför lade USA ner sin röst.

Enligt internationell rätt inträffar ockupation när en stat tar över territorium som är under en annans stats suveränitet. Judeén, Samarien och Östra Jerusalem var aldrig en del av Jordanien. Tvärtom, var det ett territorium som Jordanien olagligt ockuperade 1948. FN-stadgan har tolkningsföreträde framför Genevekonventionen och är inte applicerbar då, FN-stadgan har företräde och Genevekonventionen gäller behandlingar av flyktningar och civilbefolkning.
Det ”internationella samförståndet” eller ”internationella samfundet” som det ofta hänvisas till är ett politiskt ställningstagande från FN, EU m fl och ofta i direkt i strid med ”internationell rätt” eller ”folkrätten”.
FN och EU är ingen domstol utan FN:s rättsliga organ i gränstvister mellan olika medlemsstater är ICJ (Internationella domstolen) i Haag, ej att förväxla med ICC (Internationella brottmålsdomstolen) i Haag.
En förutsättning för ICJ är att domstolen har jurisdiktion och att berörda ”stater” omfattas av FN-stadgan, Genevekonventionen, Montevideokonventionen, Haagkonventionen och Romstadgan som det ofta hänvisas till gäller om berörda stater har ratificerat aktuell konvention eller stadga. ICJ kan avge rådgivande yttranden till FN men kan endast döma i tvister som man av någon inbladad stat ombetts att döma i och kan alltså inte ta egna initiativ. Det finns ingen stat som heter ”Palestina” och man uppfyller ej kriterierna för att kallas stat. Stephen Schwebel som var president i ICJ (Internationella domstolen) i Haag 1997 – 2000 har visat på Israels juridiska rätt till Gaza, Judéen, Samarien och Östra Jerusalem.

2. ISRAEL SKAPADES FÖR ÖVER 3000 ÅR SEDAN.
S och den nuvarande regeringen verkar helt bortse från ordet reconstitute (återskapa) när det gäller folkrätten enligt den nya princip som etablerades vid fredskonferensen i Paris (Versailles) med början den 18 januari 1919 och vid San Remokonferensen med början den 19 april 1920. I stället för att segrarmakterna automatiskt gavs suveränitet över de landområden som de vunnit i krig, skulle områden och stater övergå till ursprungsbefolkningen. Judarnas rätt till sitt eget land bygger på en oavbruten historisk länk mellan landet Israel och det judiska folket, som sträcker sig över tretusen år. Resolutionen skapade ingen ny rättighet, utan erkände endast en existerande rättighet, nämligen judarnas historiska rätt till sitt eget hemland, Israel (Eretz). Någon palestinsk befolkning eller stat har aldrig existerat och Jerusalem har aldrig varit huvudstad för något annat folk än judarna. Det var kung David som gjorde Jerusalem till huvudstad i staten Israel för c:a 3000 tusen år sedan.

Många tror felaktigt att staten Israel och judarnas rätt till det som vi idag känner som Israel skapades 1948 och som en effekt av västvärldens dåliga samvete efter förintelsen under 2:a världskriget, men det är en grov feltolkning och spridd missuppfattning av S. Israels verkliga ålder är inte 72 år, utan över 3000 år.

3. INTERNATIONELL RÄTT
Balfourdeklarationen från den 2 november 1917, var en utfästelse från Storbritannien, som erkände judarnas rätt till ett nationalhem inom det geografiska Palestina.

Det Osmanska riket, var på Tysklands sida i det 1:a världskriget, 1914 – 1918, och tillhörde förlorarna. Osmanska riket hade under c:a 400 år inkluderat mellanösternområdet som vi i dag känner igen som Irak, Syrien, Libanon, Jordanien och Israel. Mellanösternområdet delades upp som olika mandat mellan Storbritannien och Frankrike. Vid fredskonferensen i Paris 1919 och vid San Remokonferensen 1920 etablerades en ny princip om nationellt självbestämmande, som hade vunnit gehör efter första världskrigets slut. I stället för att segrarmakterna automatiskt gavs suveränitet över de landområden som de vunnit i krig, skulle områden och stater övergå till ursprungsbefolkningen och San Remokonferensen blev början för upplösning av de stora kolonialmakterna Tyskland, Turkiet (Osmanska riket), Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Italien, Portugal, Spanien m fl.

För de områden som omfattades av Storbritanniens och Frankrikes mandat gällde samma princip till nationellt självbestämmande för ursprungsbefolkningen. Vid fredskonferensen i Paris framförde emiren, och den blivande kungen Faisal som ledde den arabiska delegationen, att de arabiska stammar som hade historisk rätt skulle tilldelas Libanon, Syrien, Jordanien och Irak vilket också blev fallet. Emir Faisal godkände också bildandet av en judisk stat enligt ovanstående principer.

Under San Remokonferensen den 19-26 april 1920 beslöt segrarmakterna att Storbritannien skulle tilldelas Palestinamandatet som var en del av Osmanska riket (Turkiet). Avtalet om Palestinamandatet skrevs under av Storbritannien och NF (Nationernas Förbund) den 25 april 1920. Vid San Remokonferensen godkändes även fredsvillkoren som sedan undertecknades i Sérvres utanför Paris den 10 augusti 1920.

Palestinamandatet godkändes sedan enhälligt av NF den 24 juli 1922 efter det att samtliga 52 medlemsländer i NF röstade för ”Palestinamandatet” och tilldelat Storbritannien det administrativa ansvaret för territoriet i syfte att bygga upp ett ”nationellt hem för det judiska folket”. Avtalet blev bindande enligt internationell lag och började gälla den 26 september 1923.

NF:s efterträdare FN, bekräftade 1945 giltigheten av Palestinamandatet genom att innesluta dem i FN-stadgan, artikel 80 (Palestinaparagrafen). Rättigheten för judar att bosätta sig varhelst i Palestina väster om floden Jordan, är därför garanterad av NF 1922, 1923 och sedan av FN 1945.

Den 27 september 1947 förklarade Storbritannien att de skulle dra sig ur Palestina beroende på ökat våld mellan judarna och araberna som pågått under lång tid. Storbritannien avslutade ensidigt mandatet och överlämnade problemen till FN. I början av 1948 förklarade Storbritannien att man skulle lämna mandatet från och med 15 maj 1948.

FN:s generalförsamling förespråkade den 27 november 1947 en tvåstatslösning, FN:s resolution 181 (Delningsplanen), med Jerusalem som en gemensam internationaliserad stad ett ”corpus separatum”.

Den arabiska befolkningen inom palestinamandatet, de arabiska staterna och Arabförbundet sa 1947 nej till FN:s resolution 181 (Delningsplanen) samtidigt som Israel sa ja trots att Judéen, Samarien (Västbanken) ej tillföll Israel i delningsplanen.

När Storbritanniens mandat upphörde den 14 maj 1948 utropas staten Israel i Tel Aviv. Araberna inledde ett krig mot Israel med målet att för alltid fördriva judarna från mellanöstern och utplåna Israel. Gaza är inte, på samma sätt som Judéen, Samarien och Östra Jerusalem, ockuperat av Israel. Gaza blev ockuperat av Egypten under perioden 1948-1967 och Judéen, Samarien och Östra Jerusalem blev ockuperat av Jordanien under perioden 1948-1967. Både Egypten och Jordanien blev då, enligt internationell lag, illegala ockupanter då de ej hade legal rätt till dessa territorier enligt beslutet i NF och enligt FN:s förslag enligt resolution 181. Egypten och Jordanien hade inga planer att överlåta de områden de ockuperade till araberna. Tvärtom Jordanien flyttade sin gräns och inkluderade Judeén, Samarien och Östra Jerusalem i sin egen stat. Jordanien fördrev alla judar beslagtog judarnas bostäder och mark, utplånade 58 synagogor, historiska judiska minnesmärken och använde de judiska gravstenarna vid Oljeberget/Olivberget till byggnadsmaterial i vägar för att fullfölja förnedringen.

FN:s delningsplan från den 27 november 1947 har ingen juridisk giltighet. Delningsplanen blev aldrig ett rättsligt dokument i internationell lag trots att FN:s generalförsamling godkände den, så ratificerades den inte av FN:s säkerhetsråd. Resolutioner antagna av FN:s generalförsamling är ett förslag och rekommendation, men inte rättsliga bindande dokument. Det finns inget rätt för araberna, som idag representeras av PLO, att referera och hävda giltighet till resolution 181 eller att hävda att judar endast har rätt till det som definierades som en judisk stat i resolution 181.

Den kanadensiske experten på internationell rätt, Dr Jacques Gauthiers, analys är att Israel har laglig rätt inte bara till en suveränitet över Gaza, Judéen och Samarien utan också till suveränitet över Jerusalem och säger: ”FN:s delningsplan kunde ha varit bindande, men eftersom de arabiska staterna inte accepterade den blev det bara en rekommenderad lösning av FN: s generalförsamling som avvisades”.

Egypten erkände, genom fredsavtalet 1979, Israels legitimitet och suveränitet och avsade sig anspråken på Gaza trots att Israel erbjöd Egypten att överta Gaza. Israel återlämnade Sinai till Egypten och Israel utrymde 2005 Gaza. Jordanien erkände, genom fredsavtalet 1994, Israels legitimitet och suveränitet och att den internationella gränsen mot Israel skall vara Jordaniens västra gräns som följer Jordan- och Yarmouk-floderna, Döda havet och rakt ner mot Akabaviken.

En överenskommelse beträffande Golanhöjderna träffades slutgiltigt mellan Storbritannien och Frankrike den 29 september 1923. Överenskommelsen innebar att gränsen justerades så att Golanhöjderna ingick i det franska mandatet. När det franska mandatet upphörde och Syrien blev självständigt den 17 april 1946 blev Golanhöjderna en del av Syrien. Syrien har aldrig erkänt Israel och har fr o m 1948 fram till sexdagarskriget 1967 beskjutit Israel från Golanhöjderna som 1967 annekteras av Israel, genom en ny lag ”Golan Heights Law” som 1981 antogs i Knesset, som en försvarsåtgärd.

Israel anser med hänvisning till FN:s resolution 242, som kräver ”säkra och erkända gränser fria från hot eller våldshandlingar”, att c:a 70% av de geografiska Golanhöjderna är en del av Israel. Enligt folkrättsliga principer kan en försvarande stat annektera territorium i försvarskrig av en aggressorstat.

Israel har de senaste 50 åren framfört eller accepterat ett 10-tal olika fredsförslag med arabstaterna och PLO. Arabstaterna, de arabiska ledarna, Yassir Arafat och Mahmoud Abbas, samtliga terroristorganisationer såsom Hamas, Islamistiska Jihad, Muslimska Brödraskapet, Hizbollah m fl har förkastat dem alla.

Direkt efter sexdagarskriget 1967 erbjöd Israel arabstaterna fredsförhandlingar.

Vid arabstaternas konferens i Khartoum i augusti 1967 sade arabstaternas nej i tre olika punkter: 1. Inget erkännande av Israel, 2. Inga förhandlingar, 3. Ingen fred.

Fredsförslagen och FN:s olika resolutioner har stupat på erkännandet av Israel.

4. SUNNI – SHIA
S och den svenska regeringen har inte anpassat sin retorik till de senaste decenniernas utveckling.
Israel erkände tidigt, under Yassir Arafats tid, PLO som representant för den arabiska befolkningen i Gaza, Judeén, Samarien och Östra Jerusalem. Efter Yassir Arafats död och i valet den 9 januari 2005 valdes Mahmoud Abbas till president för PA (palestinska myndigheterna). Mahmoud Abbas mandattid var fyra (4) år och inget nyval har därefter skett. Vid parlamentsvalet i januari 2006 blev Hamas största parti i Gaza och Mahmoud Abbas, Fatah och PLO blev utkastade från Gaza och Hamas har en öppen konflikt med Fatah som är PLO: största medlemsorganisation, sedan 2007. Det innebär att PA splittrades i två regeringar, en i Gaza och en i Ramallah i Samarien. Vid ett val idag kommer Hamas att bli största parti i Gaza, Judeén, Samarien och Östra Jerusalem. Varken Hamas, Muslimska Brödraskapet, Hizbollah eller Islamistiska Jihad är medlemmar i PLO och ingen av de arabiska nationerna, Jordanien, Saudiarabien och Egypten vill ha Hamas eller Muslimska Brödraskapet i Judeén, Samarien och Östra Jerusalem. Motsättningen mellan de sunnimuslimska länderna, där över 80% av alla muslimer bor, och de shiamuslimska länderna har de senaste 10 åren eskalerat och Iran bygger nu en axel från Iran, via Irak och Syrien till Hizbollah i Libanon. Många av de sunnimuslimska länderna stödjer idag Israel efter principen, ”din fiende är min fiende”, och Israel har idag omfattande handelsrelationer med de sunnimuslimska länderna. På Qudsdagen, den 22 maj 2020, använde flera ledare för shiamuslimska länder och terrorstämplade organisationer en retorik från Hitler och Nazisterna genom att framföra ”Israel skall förintas”.

5. SAMMANFATTNING
Israel har ej ockuperat någon mark eller stat, Israel har befriat mark som illegalt har ockuperats av Egypten och Jordanien. Det finns inga palestinier och ingen palestinsk stat. Däremot finns det araber som bor i Israel inkl Judéen, Samarien, Gaza och Östra Jerusalem.

Beslutet från San Remokonferensen den 19-26 april 1920, delvis baserat på Balfourdeklarationen, och NF (Nationernas Förbund) beslut den 24 juli 1922 gäller fortfarande och blev internationell rätt den 26 september 1923. FN:s resolution 181 (Delningsplanen) från den 27 november 1947 har ej vunnit laga kraft och då måste man gå tillbaka till FN-stadgan och beslutet i NF 1922. Besluten från 1920, 1922 och 1923 har juridisk giltighet den dag som idag är och vad den Svenska regeringen, Svenska kyrkan, EU eller FN m fl idag tycker kan ej ändra Israels gränser.
Israel är en av de få stater i världen som periodvis varit ockuperade, tillsammans med t.ex. Egypten, Iran och Kina, som är förankrade i en över 3000-årig ärftlig historisk rättighet som inte kan återkallas av någon. Israel har sedan 1947 accepterat att släppa ifrån sig områden som de har rätt till mot ett erkännande av staten Israel.
När de araber som PLO representerar och Hamas, Muslimska Brödraskapet, Hizbollah, Islamistiska Jihad och övriga terroristorganisationer kommer fram till att de vill leva i en äkta, ärlig och verklig fred med det judiska folket och Israel så då blir det fred och inga stängsel eller murar behövs. Det är bara Israel som kan avgöra om det i Judéen, Samarien, Gaza eller Östra Jerusalem skall bildas en stat/enklav för de araber som bor där och det kan endast ske efter förhandlingar mellan Israel och arabernas representanter i Gaza, Judéen, Samarien och Östra Jerusalem.

Stoppa de enorma stödpaketen – Fjärde statsmakten nr 81 med kreditanalytiker Magnus Stenlund.