Våga vägra att känna dig diskriminerad

Jag har ett alldeles speciellt förhållande till Astrid Lindgren. Hon var verkligen en normbrytare med sina verk.  Pippi Långstrump var den starka flickan som klarade sig själv och inte behövde de vuxna. Hon gjorde uppror mot den stränga och puritanska uppfostran och gjorde helt enkelt som hon själv ville, struntade i skvallertanter, i myndigheter och alla elakheter. Men hon var också en genomsnäll, omtänksam människa och rättvis. Som barn visste jag ju att inget barn kan leva ensam som Pippi, men hon har alltid varit min förebild och är det fortfarande. Jag har alltid struntat i vad andra tycker och levt mitt eget liv – men har följt lagar och förordningar och har aldrig medvetet skadat någon annan.

Egentligen borde jag känna mig diskriminerad! Jag föddes som överviktig (5½ kg). Har alltid varit rultig och klumpig. Var halvblind och fik de första glasögonen som 3-åring. Sämst av alla i idrott. Har aldrig kommit över bocken. Kunde läsa, skriva och räkna när jag började skolan – vilket min småskollärare hatade. Hon hatade även att jag var en sk oäkting dvs dotter till en ensamstående mamma. Efter 3 veckor skolvägrade jag eftersom jag inte lärde mig något i skolan. ”Fröken” tvingades att ge mig extrauppgifter och hon hatade mig ännu mer!

Jag skulle alltså kunna känna mig mobbad av ”fröken”. Jag skulle kunna bli retad som tjockis, plugghäst och glasögonorm. Men nej! Jag hade inte vett nog att känna mig retad eller diskriminerad! Jag kände mig mer som Pippi Långstrump och struntade i dumheter.

Alice Bah Kuhnke säger sig ha egna erfarenheter av rasism och diskriminering. 

– Självklart. Jag har varit en svart kvinna i hela mitt liv. Jag har utsatts för hot på grund av min hudfärg sen jag var barn. Tyvärr har det blivit en del av min verklighet, jag har som många andra normaliserat rasism. Jag förutsätter den i alla rum jag går in i, i alla möten jag har. Men det betyder inte att jag accepterar den. 

Varför blev det så? Varför blev hon utsatt för hot? Jag vägrar att tro att det berodde på hudfärgen! Snarare tror jag att det berodde på något annat! Men barn märker ju om någon blir sårad av något. I hennes fall var det hudfärgen. Någon annan blev retad för rött hår, glest mellan tänderna, potatisnäsa eller glasögon. Andra för att de var kobenta eller hette Charlotta (hon som satt på en potta) eller kanske för att de var lipsillar. Barn har förmåga att reta varandra. Vissa tar åt sig och andra gör det inte!

Men det har ingenting med rasism eller diskriminering att göra! Alice Bah Kuhnke har ju lyckats med att ta sig ända till EU-parlamentet! Var det omvänd rasism som gjorde att hon lyckades? Var det enbart pga hennes hudfärg? Det kan väl knappast bero på hennes kvalifikationer? Egentligen borde jag känna mig diskriminerad eftersom jag inte lyckades med samma bedrift!

Alla människor gör hela tiden nya val. Vi väljer om vi vill bli kränkta och känna oss diskriminerade. Vi väljer om hudfärg, hårfärg, tjocklek, glasögon eller något annat ska få betydelse i våra liv. Jag valde mina egna kvalifikationer. Jag fokuserade på att acceptera mig själv, bli en Pippi och att bli omtyckt för min egen skull. Jag valde att inte bli diskriminerad! Ingen lyckas att kränka någon som inte själv vill bli kränkt!

Så blev Sverige en postmodern experimentverkstad

Söndag 21 Jun 2020

Bilden av Sverige förändras allt snabbare. Från att ha varit ett föredöme för stora delar av västvärlden reser nu allt fler länder frågetecken om hur det egentligen är ställt i Sverige.

Utrikesminister Ann Linde (S) fick stark kritik från bland annat moderatledaren Ulf Kristersson för den intervju som hon gav i Deetsche Welle program ”Conflict zone”.

Läs hela artikeln HÄR.

Allt som känns obehagligt är inte rasism

Posted on 21 juni, 2020 By Helena EdlundPosted in BloggTagged Afrosvenskarnas riksförbund, Alice Bah Kuhnke, antirasism, Black Lives Matter, BLM, Carl von Linné, Gustaf III, Helena Edlund, Kitimbwa Sabuni, kultur, Nyamko Sabuni, rasism, statyer, Sverige

Rasism, rasism. Överallt rasism. Ska man tro debatten som förs idag så är Sverige en ren mardröm för varje mörkt pigmenterad person. Vart man än vänder sig, lurar en rasist. Om de inte är av kött och blod, så manifesteras de i form av statyer. Som en del av Black Lives Matter-protesterna, höjs krav på att Sverige ska plocka bort statyer av Carl von Linné, eftersom han kategoriserade allt levande (inklusive människor). Kitimbwa Sabuni och Afrosvenskarnas riksförbund fokuserar på statyer av Gustaf III, eftersom den svenske kungen genom köpet av ön Saint-Barthélemy år 1784 anses ha bidragit till slaveri. I en intervju menar den Miljöparti-märkta EU-parlamentarikern Alice Bah Kuhnke att hon alltid utgår från närvaron av rasism. ”Jag förutsätter rasism i alla rum jag går in i, i alla möten jag har”, säger hon bland annat. Det är ett uttalande värt att stanna upp inför.

Mina egna erfarenheter gör att jag har stor förståelse för både Bah Kuhnke och Sabuni. Samtidigt frågar jag mig om det verkligen är rimligt att förutsätta existensen av rasism i exakt alla sammanhang och på alla platser? Är Bah Kuhnke och Sabunis uttalanden objektiva redogörelser för hur verkligheten de facto ser ut – eller bör uttalandena betraktas som subjektiva uttryck för hur dessa personer uppfattar verkligheten? Jag vågar nämligen drista mig till att påstå att rasism inte alls existerar i alla rum och i alla möten, inte ens i Sabunis och Bah Kuhnkes – förutsatt att de inte uteslutande befinner sig i unikt unkna kretsar.

Läs hela artikeln HÄR.