En ädel reform som drabbar äldre sjuka.

Ädelreformen 1992 innebar att kommunerna fick överta vårdansvaret för äldre som inte är akut sjuka. Det som kallades långvården ersattes av äldreboenden. Antalet vårdplatser på sjukhusen kunde minskas med över 40 % och de gamla skulle få all vård och omsorg de behövde i en hemliknande miljö. Det har aldrig riktigt fungerat. Nu i Covid-19 tider ser vi det tydligt!

Medellivslängden ökar och vi blir friskare. Ca 20 % av befolkningen är ålderspensionärer, av dessa är 19 % någon gång i behov av vård enl Socialtjänstlagen dvs ca 400 tusen personer, ca 100 tusen av dem bor på vårdhem medan resten får hemtjänst. Med denna hjälp ökar livslängden även hos en grupp som behöver omvårdnad. De flesta pensionärer behöver dock ingen vård utan klarar sig själv. Egentligen behöver de ingen vård överhuvudtaget förrän sina sista år i livet. Vårdbehovet skjuts framåt i tiden. Trots ev sjukdomar kan den äldre befolkningen livet som de själv vill och få är beroende av äldreboende.

Men det innebär också att sjukvården i livets slutskede blir ännu mer komplex. Enligt en rapport från Lunds universitet är vårdkostnaden det sista levnadsåret 26 gånger högre än när patienten har minst sex år kvar att leva. Vården av multisjuka äldre ställer stora krav på sjukvården. Undersökningar visar att gruppen äldre och multisjuka kan belägga upp till 90 procent av de slutna vårdplatserna på ett sjukhus och stå för närmare hälften av besöken på akutmottagningen. Den multisjuka har minst två kroniska sjukdomar, exempelvis parkinson eller diabetes, tar många olika läkemedel och kan när som helst drabbas av akuta sjukdomstillstånd som organsvikt. Vi har sett detta med all tydlighet i samband med Covid-19.

En sjukvård som har prioriterats ned med över 40 % har inte vårdresurser som räcker när ett virus härjar. Då är Ädelreformen bra! De äldre ska vårdas hemma. Enligt Socialtjänstlagen så har kommunerna ansvaret. Men sedan Ädelreformen infördes 1992 har kommunerna rationaliserat bort en stor del av personalen. Instegsjobb, praktikplatser och outbildad arbetskraft har trätt in istället. Äldreboende har i många fall blivit arbetsmarknadsåtgärder och integrationsprojekt. Få anställda har någon sjukvårdsutbildning. I statistiken ovan ser vi att nästan dubbelt så många har avlidit på äldreboende än vad de gjort som enbart haft hemtjänst – trots att den första gruppen bara utgör 1/4-del av dem som omfattas av äldrevården.

Ädelreformen som skulle innebära trygghet och helhetsansvar inom vården blev istället att  många äldre under de senate 25 åren har knuffats mellan olika vårdformer i en oklar ansvarskedja där ingen har ett helhetsgrepp. Från hemmet (och hemtjänst) till primärvården, från primärvården till ett boende och så tillbaka till hemmet. Diverse mellanvårdsformer, närakuter och sjukvårdsupplysning kan också vara inblandade, men förr eller senare blir man tvungen att besöka sjukhusakuten. När så befolkningen ökar kraftigt, och de äldre blir fler, då har vi en komplett vårdkris.

Trots mängder av utredningar de senaste 20 åren förblir problemen som Ädelreformen skapat olösta. Samarbetet mellan kommuner och landsting fungerar inte, vilket leder till mycket dubbelarbete och många onödiga transporter. Och naturligtvis blir det mycket lidande för den enskilde. De äldre har blivit en belastning – en kostsam sådan då politikerna hellre lägger pengar på annat!

Det är alltid den gamla, sjuka och kanske dementa människan som drabbas till slut! Ädelreformen var inte så ädel!