Finns det ingenting emellan älska och hata

Alla påverkas på något sätt av nuläget – oberoende av var vi bor eller i vilket skede av livet vi befinner oss. Några har varit sjuka och andra friska. Några har befunnit sig i karantän – självvald eller beordrad – medan andra har levt som vanligt. Några befann sig utomlands och försökte få flyg hem men det ombokades gång på gång. Några lyckades till slut medan andra finns kvar utomlands utan att fått tillbaka pengarna för flygbiljetterna som de har betalat för. Några tog sig hem med bil och upptäckte att de kände sig tryggare utomlands. Några … och andra …

Sex veckor är lång tid. Det är 42 dagar, 1008 timmar eller 60 480 minuter. För sex veckor sattes staketen upp här på vår spanska strandpromenad. De staket som förbjöd oss att gå ner på stranden. Idag togs de bort i samband med att barn under 13 år får gå ut tillsammans med en förälder. Nu blir jag glad av att se några barn leka på stranden. Om en vecka får vi antagligen gå ut på promenad allihop.

Grindarna som sattes upp 14 mars forslas bort idag 26 april. Idag får barnen leka där även om de inte får bada.

Men vad händer då med människor som sitter inspärrade eller drabbas av restriktioner eller hör omgivningen tala om restriktioner?

Ja, antingen kan man välja de odödliga linjen – det drabbar inte mig så jag fortsätter att leva som jag vill eller också anklaga andra för att var orsaken till att jag eventuellt blir smittad. Man kan göra som jag – följa råden och hålla sig inne – och drabbas av en eller annan dip och gråtattack. Idag hittade jag en bild på facebook utlagd av en dam som tillhör riskgrupperna (70+ och hjärtproblem). Hon bor i Sverige och har valt att lyda Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

70+ och få en gåva av sonen innehållande webkamera, latexhandskar och munskydd! Året är 2020! Det är kanske inte den gåvan som man vill ha – men kanske nödvändigt ont! Vad är det för värld vi lever i?

Så läser jag en artikel om Fernando Simón – Spaniens egen Anders Tegnell – lika kontroversiell, hatad och älskad. Lika erfaren. Säkert är att han just nu den enskilt mest omtalade personen i spansk media och på sociala medier. Vem är han egentligen, mannen bakom statistiken och presskonferenserna?

“Jag är trött, förbannad och rädd och jag behöver en syndabock som jag kan hälla alla mina negativa tankar över under karantänen. Så jag har beslutat mig för att satsa på ett säkert kort: att ansluta mig till de senaste veckornas hatstorm mot Fernando Simón.”

Så inleds en satir i tidningen El Diario som publicerades i veckan och som består av en lista med sex punkter för dem som vill lära sig att hata smittskyddsläkaren Fernando Simón. Artikelförfattaren gör klart att det handlar om hat, inte om kritik, förebråelser eller invändningar mot det arbete som utförs av chefsepidemiologen. Hat i ordets verkliga bemärkelse, det vill säga intensiv och ihållande känsla av ovilja mot någon som man önskar ont över.

Om du vill ansluta dig till hatarna erbjuds följande snabbmetod: Följ inte Fernando Simóns framträdanden. Koppla ner omedelbart, annars kommer du inte att lyckas. Han har under två månader visat upp sitt ansikte dagligen, förklarat med tålamod, enkelhet och pedagogik de komplicerade och kontroversiella frågorna för en publik i chock, erkänt och tagit på sig både egna och andras misstag samt svarat på medias frågor. Om du lyssnar på honom dagligen blir du förtrollad och du kommer tycka att han är en trevlig typ. Så håll dig så långt borta du kan. Annars kan det sluta med att du, trots felen, tycker att han gör ett bra jobb i detta svåra ögonblick. Ersätt hellre hans långa framträdanden med korta videos tagna ur sina sammanhang. Läs hela artikeln här.

Hur är det då med vår egen svenska Anders Tegnell? Det finns en grupp på Facebook med i skrivande stund 29 099 medlemmar.

Gruppen vill visa sitt stöd för statsepidemiologen som ”bär ett sällan skådat ansvar på sina axlar med bravur”. En del av fansen fokuserar faktiskt på Tegnells yrkesroll och arbetsinsats, medan andra snarare verkar mer intresserade av att diskutera mannen, myten, sexobjektet Tegnell. Frågorna luftas friskt i gruppen. Har någon mer drömt om ”A.T.” under natten och hur många friarbrev kan egentligen statsepidemiologen tänkas få?

Andra människor tatuerar sig med Anders Tegnells ansikte eller fäster gnuggisar med det på kroppen medan andra nöjer sig med en t-shirt med hans ansikte.

Vad är det egentligen för fel på nutidsmänniskor? Finns det bara hata eller älska? Kan man inte vara en tvivlare – en som håller med om vissa saker men som ifrågasätter andra. När jag tycker att Tegnell uttrycker sig vagt och icke trovärdigt innebär det inte att jag hatar honom. Jag har ju inte ens brytt mig om att fundera över hans utseende.

Hur är det egentligen ställt i huvudet på de som diskuterar sexobjektet Tegnell istället för siffrorna och prognoserna som han presenterar?