När Sverige i mitten av 1970-talet bytte från att sätta den egna etniska befolkningens intressen främst till minoriteternas villkor och mångkultur, förstod den politiska eliten inte vilka omvälvande samhällsförändringar (så gott som entydigt till det sämre) det skulle resultera i. Det ansågs allmänt att vi hade råd, och så var det till en början. I ryggen hade vi en obruten tillväxt från andra världskrigets slut. Den första recessionen kom så sent som 1971 och var inte särskilt långvarig.
Hittills har jag sett kursändringen som inkompetens, eller kanske som en form av missriktad och naiv välvilja. Typ: ”Sverige är världens bästa land och alla borde få ha det lika bra som svenskarna”. Men efterhand har jag börjat inse att det finns en annan förklaring, nämligen att den politiska eliten hade ett prioriterat intresse av att skaffa en ny moralisk legitimitet för den utökade välfärdspolitik, som det rådde stor enighet om. När…
Visa originalinlägg 1 294 fler ord
ulsansblogg 
Senaste kommentarer