Vad är det egentligen som händer i världen just nu? Jag känner som Lilleman gjorde i Stoppa världen. Allt har fått för stora proportioner!
De senaste dagarna har paniken och oron piskats upp. Jag förstår ingenting.

Jag hittade följande på Wikipedia:

Det verkar ju som om denna pandemi inte är så dödlig. I Kina, där viruset har sitt ursprung, har spridningen avtagit. I Spanien, där jag bor under vinterhalvåret, bor drygt 4 ggr så många människor som i Sverige. Dessutom vistas ett stort antal turister i landet:
Registrerade smittfall: 6.026
Inlagda på intensiven: 272
Bekräftade dödsfall: 136
I Sverige finns 956 registrerade fall och 2 döda.
Nu upplever vi en panik utan dess like. Idag sätter Spanien hela landet i karantän för att begränsa spridningen av coronaviruset. Åtgärden innebär att landets invånare har uppmanats att hållas hemma, utom om de ska handla mat och medicin, samt besöka sjukhus eller jobba. Badstränderna har hissat röd flagg. Det innebär att det är förbjudet att bada och vistas på stränderna. Vi var inne i stan en stund idag. Restaurangerna var stängda. I butikerna använde människor handskar och många hade munskydd. Många handlade toarullar så att de klarar sig i många månader och öl och läsk och spagetti och ris. Sen skyndade de hem. Det var folktomt!
Jag har ingen större oro för att drabbas av detta virus trots att jag lär befinna mig i en riskgrupp. Men jag oroar mig för paniken. Jag känner av den eftersom jag har befunnit mig i karantän förr.
Jag blev själv utsatt för en epidemi i början av 50-talet. Jag var 3 år och umgicks med icke-svenska barn som varit på semester i hemlandet någonstans i Europa. Jag smittades med dysenteri – en mycket smittosam tarmsjukdom. Jag fick tillbringa 3 veckor isolerad på epidemisjukhuset. Den upplevelsen finns fortfarande kvar i mitt huvud. De gånger, som jag senare i livet, har hamnat på sjukhus har jag tjatat mig därifrån, så fort det bara går.
På 60-talet fick hela familjen påssjuka. På den tiden klassades denna sjukdom som epidemisk. Eftersom hela familjen var drabbad så fick vi karantän hemma istället för på sjukhus. Vi fick ringa till butiken och beställa varor som levererades till trappan.
Nu kommer minnena. De är tydliga och jag VILL INTE uppleva detta igen! Jag tror inte att jag drabbas och om jag gör det så ska jag nog klara av det med. Men just denna samhällshysteri sprider sig i mina tankar. Jag vill inte vara med i detta! Stoppa hysterin! Men till alla hemma i Sverige: Vi är friska men frustrerade över denna hysteri.

Senaste kommentarer