Människan och språket

Jag har skrivit en lång text som står i Svenska Dagbladet i dag. Nu bjuder jag er på liten del av den texten. En sådan betraktelse över människan och språket kan ni aldrig läsa i Aftonbladet eller Expressen, ty där finns inga skribenter eller journalister som klarar av att skriva en sådan text. Jag är ensam om mitt språk i Sverige. Det är inte skryt, utan en sanning, eftersom ingen annan kan tänka och skriva som jag.
Tag din tid och läs ”Människan och språket är världens främsta låssmed”.
Var så god, kära läsare och följare, vänligen Björn Ranelid.

Gullviva, nattviol och johannesnyckel är fridlysta i Sverige, men inte barnen. När de snälla orden går för att släcka törsten fryser ofta vattnet till is. Min själ väger inte mer än drömmen i en fjäril och ingen kan fånga den i en håv eller fästa den med nål i en samling.
Alla nyfödda ord har en navelsträng som läsarna hjälps åt att klippa. Frimärket har fredliga taggar och det färdas över alla jordens länder som en flygande matta. Av ett enda ord kan man som med litet saffran färga ett helt bröd eller som en blodsdroppe få ett kärl med renaste vatten att rodna.
Varje cell i det mänskliga språket bär på en arvsmassa från tidigare generationer av individer som talat och skrivit. Cellerna delar sig oupphörligt och överför arvsmassan till små barn som säger sitt första ord i livet.
Jag tänker på det mänskliga språket som om jag vore cellbiolog. Ingen matematiker förmår att räkna eller ange det exakta antalet celler i en människa. Väger du cirka sextio kilo så har du möjligen sextio biljoner celler i din kropp. Det är svindlande tal som påminner om stjärnorna på himlen.
Lika litet kan en hjärnforskare beräkna hur många ord som finns i din eller min hjärna och det är underbart och hoppfullt att vetenskapen står sig slätt i det avseendet.
Ordet är äldre än diktatorn och demokraten och dessa klarar sig inte utan språket. Jag påstår att ordet är den mäktigaste härskaren i världen i dag. Även tyranner är lindade i bokstäver och de måste förr eller senare ge sig till känna och falla i kraft av ordet.
Britter och amerikaner använde flera hundra tusen brevduvor som luftburna sändebud under det första och andra världskriget. Soldater fäste meddelanden på fåglarnas ben. Duvorna flög till burar bakom frontlinjerna. När de hade landat klämtade små klockor så att mottagaren visste att budbäraren var framme.
Befälhavare och generaler litade inte på den nya radiokommunikationen och tog hjälp av duvorna när de ville sända hemliga meddelanden som inte fienden kom åt. De bevingade postiljonerna blev ordets kurirer.
Mitt språk mår bäst av en hög himmel och lång sikt, men ibland rullar det ihop sig till en boll av mörker. Den gamla människan lutar en aning som skrivstil när hon går och snart har hon fullbordat sitt livs historia.
Blott kvinnor kan bära och föda ett barn och det är rätt och riktigt att människans första språk är just modersmålet. När jag var elev i folkskolan fick barnen betyg i det ämnet. Det finns inget fadersmål i ordlistan.
Ingen vet vilket ord som var människans första i världen och inte heller vem som sade det, men från den stunden förändrades alla ting och händelser och de blev aldrig sig riktigt lika igen. Det är en av människas starkaste drifter att signa och namnge allt som hon ser, hör, möter och rör vid.
Numera kan en person som vanhelgar språket med okvädinsord straffas enligt lagen. Ibland förvandlas sociala medier till kloaker. Fotbollsspelare håller för munnen när de talar med sina medspelare så att inte läppläsare i efterhand kan beslå dem med att ha skymfat en motståndare under en match. Detsamma gäller för åskådare på läktarna.
Det har hänt många gånger att en fotbollsspelare blivit utvisad på grund av att han hånat eller sagt rasistiska ord till en annan spelare på planen. Språket har den kraften och tyngden. Det har mig veterligen inte hänt en enda kvinnlig spelare, eftersom de i gemen uppför sig bättre än männen under matcherna.
Barnen är små fjädrar som spänner sig i väntan på det första ordet i livet och då är mamman och pappan beredda att lägga det på minnet. Det kan likställas med flickans eller gossens första steg.