SVT HAR KAPITULERAT FÖR EXTREMVÄNSTERN OCH FÖRSÖKER INTE ENS DÖLJA DET LÄNGRE

Runar Sogaard kommenterar händelserna i Iran.

Källa: SVT HAR KAPITULERAT FÖR EXTREMVÄNSTERN OCH FÖRSÖKER INTE ENS DÖLJA DET LÄNGRE

Demokratins grundprincip är förlorad i Sverige

Under stridsropen om ”allas lika värde” har de demokratiska grundprinciperna kunnat avskaffas i Sverige, utan att någon har vågat protestera. Den som har höjt en varningens röst – och det är vi många som har gjort under det senaste decenniet – har snabbt tystats ned. Idag lever vi i ett Sverige som, i praktiken, måste återerövra demokratin. Låt mig förklara varför.

Sverige är en så kallad representativ demokrati, vilket innebär att landets beslutsfattare röstas fram i allmänna val där varje röstberättigad person äger varsin röst. Valresultatet styr sammansättningen av riksdagen, som sedan utser regeringen. Om jag skulle föreslå att en speciell yrkesgrupp skulle tillåtas att rösta fem gånger per individ, eller att bara män skulle tillåtas att rösta, eller att endast de som uppbär beskattningsbar inkomst över ett visst belopp skulle tillåtas att rösta – ja, då skulle det förmodligen bli reaktioner. Det skulle, med all rätt, anses absurt att frångå principen

om ”en person – en röst”. Men idag befinner vi oss just där, även om grundorsaken är en annan.

Läs hela artikeln HÄR.

Lite tokigheter från ”andra sidan”.

Föraktet och påklistringen av oliktänkandes bruna hemvist har PK-samhället med Wolodarskis goda minne bistått med i mer än ett decennium. Även de med mindre seriösa inslag i debatten får komma till talas på ULSANS. Vi överlåter till våra läsare att bedöma sanningshalten i artikeln. Enligt vår mening bör man inte slå på de som redan ligger, men i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet bör alla få fram sina ”åsikter”, kanske då inte de mest relevanta.

Peter Wolodarski:

”Några dagar före nyår började sociala medier fyllas med summeringar över det gångna året. Jag fastnade för ett inlägg av skådespelaren och komikern William Spetz, 23, som vanligtvis inte brukar debattera politik.

Nu konstaterade han frankt: ”Det värsta med detta år och typ också förra är normaliseringen av äckliga rasistiska åsikter eller liksom små vidrigheter som skulle klassas som oacceptabelt typ 2014–2015. I dag är det vardagsmat och inte ens man själv reagerar längre.”

Om någon trodde att 2020 skulle bjuda på ett bättre samhällsklimat, så brast illusionerna tidigt in på det nya året.

I veckan sköts ett passagerarflygplan ned strax efter start i Teheran. 176 människor omkom, varav 17 är hemmahörande i Sverige. Mitt i bedrövelsen valde ett antal personer med följarskaror i sociala medier att sprida rasism och förakt mot de döda.

Bland dem som inte kunde hålla sig fanns en före detta ledande Sverigedemokrat, en mångårig tidigare medarbetare på Sveriges Television och en skribent på en av Sveriges ”alternativa” mediesajter, som till skillnad från alla andra minsann påstår sig säga som det är. Denna gång bestod ”sanningssägandet” av att på sociala medier publicera identiteten på samtliga döda svenskar i flygkraschen, i ett oblygt försök att göra gällande att de omkomna egentligen inte var svenska – trots medborgarskap eller bosättning i Sverige.

Så brutal kan den digitala skändningen numera gestalta sig.

Lyckligtvis blev det en kraftig motreaktion och flera av de inblandade backade.

Men tyvärr har William Spetz rätt när han konstaterar att åsikter som förr bara hörts från extrema grupper i dag blivit ett slags vardagsmat. Vi stoppar i oss födan passivt utan att kroppen längre reagerar.

Vi har i flera år blivit serverade med så många invektiv och försök att ladda ord med ny mening, att vi vant oss och mer och mer normaliserat det onormala.

2019 var året då en riksdagsledamot för ett parti som suttit i regering flera gånger kallade svenska barn som är fast i läger i Syrien för ”jihadiavkommor”. Och inte bara det. Enligt riksdagsledamoten är de små barn till ”IS-honor som tigger om att hämtas tillbaka” när de i själva verket borde ”låtas ruttna kvar där”.

Så här lät det inte förut från en folkvald i ett traditionellt parti, det var otänkbart. Men hur många protesterar i dag?

Färre och färre. Samma riksdagsledamot, som gjort det till en sport att via sociala medier spotta på andra människor, hade för några år sedan blivit av med sina uppdrag som en följd av systematiska försök att brutalisera offentligheten.

Inte längre. Tvärtom blev han under nyårshelgen framlyft i en stor svensk tidning av två kommentatorer som ”någon som alltid har något att säga”.

Hans återkommande invektiv som även inbegriper påhopp på barn? Ingen stor fråga fråga för kommentatorerna. De lyfter hellre fram riksdagsledamotens roll som ”intellektuell motor” i sitt parti, för att låna ett begrepp i artikeln, ”i skymundan av alla bråk om ‘tonläget’”.

Notera särskilt citattecknen runt ”tonläget” – ett medvetet eller omedvetet försök att spela ned det aggressiva språkets betydelse.

När jag var student råkade jag komma över Marit Paulsens självbiografiska roman ”Liten Ida” från 1990. Den handlar om den lilla flickan Ida som är dotter till en ”tyskhora” i ockupationens Norge. Det är en smärtsam berättelse om hur ett barn drabbas av omgivningens misstänksamhet och förakt. Hur en ond tid kan prägla en tidsanda. En ”tysketös” lott, för att tala med Marit Paulsen.

Jag antar att det är just vår tidsanda som släppt på så många spärrar, som gjort att extremt tankegods plötsligt kan få stor spridning. Och att det människofientliga språkbruket allför sällan möts av kraftfulla mothugg.

För fem år sedan hade inte en profilerad borgerlig debattör publicerat ett blogginlägg som varnar för att alltfler svenska barn föds av en förälder med utländsk bakgrund (undertecknad har två föräldrar som är utlandsfödda, så jag antar jag också räknas in i den ”radikala demografiska förändringen”). Den typen av tankefigurer florerade tidigare enbart i högerextrema kretsar. Under julhelgen spreds de i borgerliga nätverk.

För fem år sedan hade inte TV4 tillåtit att ett av deras mest populära familjeprogram, rymmer en profilerad medverkande som bland mycket anmärkningsvärt förra året deltog i en talkshow arrangerad av framträdande högerextremister.

För fem år sedan hade inte en ledande kandidat till EU-valet försökt ladda ett begrepp som ”god” med negativa konnotationer genom att babbla om ”godhetssignalering”.

För fem år sedan hade inte ledarskribenter på stora tidningar vågat vädra sitt obehag med att de inte kan köpa ”vanlig svensk mat en sen kväll i Gävle” eller sin djupa oro för Sveriges ”demografiska förändring” – läs: att alltfler svenskar har utländsk bakgrund.

Problemet är inte att viktiga samhällsfrågor diskuteras på ett genomgripande sätt – det är en oumbärlig del av demokratin. Det otäcka är att tilltagande kollektivisering och främlingsrädsla börjat äta sig in i språket.

I veckan publicerade DN en insändare mot tiggeri där skribenten slog fast att hon inte vill ”se de här människorna här”. Bort ska de. Ut.

Tiggeri är en viktig fråga att debattera, men den dagen stora medier oreflekterat sprider vidare den typen av kollektivt människoförakt – ”jag vill inte se er här” – är offentligheten illa ute. Även om DN tagit in nödvändiga bemötanden mot insändaren borde vi inte ha publicerat den. Det var ett misstag, som jag ber om ursäkt för, men kanske ett mått på en större förändring som påverkat oss alla. Ingen undgår att smittas.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser”, skrev Victor Klemperer i sin bok om språket i Tredje riket. ”De sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Alla som hånskrattar åt ”god ton”, ”varningar om 1930-talet” och ”politisk korrekthet” bör fundera på alternativet. Den offentlighet som nu tycks växa fram – framhejad av Donald Trumps aggressiva twittrande – har redan börjat förskjuta oss.

De små vidrigheterna kommer att förändra Sverige i grunden om vi inte gör motstånd.”