Hösten 2019 hittades en man i en lägenhet på Södermalm och han hade varit död i tre år utan att någon saknat honom. Han betalade sin hyra via autogiro och det gjorde att fastighetsägaren inte gick miste om det kravet på pengar från den boende.
De ensamma människorna syns inte i bruttonationalprodukten och ingen politiker för deras talan i Sveriges riksdag eller i regeringen.
Det finns en frivillig ensamhet och en annan som inte är vald av människan själv. Ingen annanstans i världen bor och lever så många ensamma individer som i Sverige, om man räknar per capita. Det är ett symptom och ett tecken på vad som händer och sker i samhället och i nationen.
Enligt Statistiska Centralbyrån beräknas drygt 300 000 personer i Sverige vara socialt isolerade. I en tid när vi kan nå människor som bor och lever tusentals mil bort med kommunikationsmedel i ljusets hastighet, tycks det vara svårt att se och tala med grannar och individer som vi delar fastigheter, städer och byar med. Det är förunderligt och skamligt.
Den sociala isoleringen är vanligast bland äldre människor. De yngre är inte åtskilda från varandra i den utsträckningen. I vissa åldersgrupper är männen mer isolerade än kvinnorna. Utan att jag generaliserar tror jag att män i gemen är sämre än kvinnorna på att skapa och underhålla sociala nätverk.
Vi hade en granne som hade levt i nästan ett hundra år; det fattades blott tre månader för att han skulle fylla ett helt sekel i ålder. I slutet av sitt liv var han litet förvirrad emellanåt och det hände att han gick ut på trottoaren klädd i morgonrock och mer än en gång tog han miste på vår yttre dörr till lägenheten och den som fanns till hans egen toalett.
Han var en begåvad och skicklig skulptör. Margareta och jag älskade honom och vi köpte flera konstverk av honom. Han var änkling och han hade en dotter som höll mycket av honom. Det var gott och värdefullt för oss att veta.
När jag kom i trappan och stod invid vår dörr lyssnade jag alltid efter ljud från grannens lägenhet. Han hade dålig hörsel och syn i slutet av sitt liv, men han var fullt talbar och han hade lätt för att skämta. Hans förnamn var Torsten och han delade en egenhet med åtminstone trettiofem andra av våra grannar i Stiftelsen Konstnärshem på Södermalm i Stockholm, nämligen att de har levat åttio, nittio och till och med ett hundra år i många fall.
Femtiofyra familjer bor i Stiftelsen och flera av dem är änklingar och änkor. De har varit sångare, musiker, konstnärer och författare i sina yrkesverksamma liv. Vi har gemensam julfest och vi träffas ofta på den vackra gården och dricker kaffe och äter en måltid under bar himmel. I månaden maj sjunger vi till magnolians ära som växer i vår gemensamma trädgård.
Alla som bor i Stiftelsen hälsar på varandra och det skulle inte vara möjligt att någon hade legat död i sin lägenhet i en vecka, utan att en granne eller vän anat oråd och slagit larm.
Det finns en gård i skiftande storlek, kanske en trädgårdstäppa eller gräsmatta invid nästan alla hus i Stockholm, Göteborg och Malmö eller i andra städer runtom i Sverige. Hyresgäst- och bostadsrättsföreningar, gemensamma tvättstugor, vinds- och källarförråd i fastigheterna borde borga för att grannar kommer i kontakt med varandra någorlunda regelbundet.
Låt oss tala, nicka, hälsa, ta i hand och dröja en stund vid varandra. Byt och bryt ett ord eller flera meningar med barn, kvinnor och män. Låt inte ålder, yrke, titel eller härkomst och börd hindra dig. Ett vänligt ord kostar ingenting, men det kan ha betydelse för mottagaren i många avseenden.
Jag har förstått, läst och hört att många människor som bor i de större städerna i Sverige och delar trapphus och till och med våningsplan inte har någon kontakt med sina grannar. I många fall vet de inte ens vad barnen och deras föräldrar heter.
Under flera hundra resor med tunnelbana och buss i Stockholm har jag konstaterat nästan utan ett enda undantag att människorna sitter inneslutna i sina egna världar. Numera håller åtta av tio passagerare sina mobiltelefoner i händerna och det är alltid någon som talar högt och ljudligt med en person i andra änden av det döda tinget.
Om någon till äventyrs skulle börja sjunga, vissla eller tala med sig själv, så skulle direkt de andra passagerarna sluta sig till att vederbörande antingen är psykiskt sjuk, berusad eller påverkad av narkotika.
När jag var barn och tonåring så visste de boende i det långa huset på Sallerupsvägen 32 i Malmö vad nästan alla hette i för- och efternamn. Jag blev bjuden på saft och franskt bröd med ost eller korv av en granne som bodde en våning under min familj.
Många samlades i den vackra Ellstorpsparken och de låg och satt i solen på filtar i maj, juni, juli och augusti. Flickor och pojkar lekte och spelade fotboll på den stora gräsmattan. Det var liv, skratt, stim och stoj i glädjens och lustens tecken. Det handlar inte om att jag skönmålar den förflutna tiden eller att jag är nostalgisk.
Jag kan inte förstå och inte förlika mig med att det måste eller bör vara annorlunda nu i förhållandet mellan grannar och okända människor i städer och byar runtom i Sverige. Individer som i förstone är främlingar inför varandra kan sedermera bli vänner. Det har ingenting med utveckling att göra, ty livet pågår i själen och hjärtat med styrsel av hjärnan. Där händer lusten att språka och umgås över jagets skenbara gränser i form av hud och kropp.
Jag har flera vänner som har varit eller är allvarligt sjuka och de vet att jag har dem i min själ och mitt hjärta. Jag ringer och skriver till dem nästan varje vecka. Det är en självklarhet för mig och jag skriver inte det för att förhäva eller framställa mig i gott ljus. De vet att jag skriver sanningen.
En av mina skolkamrater från första klass i Malmö är fortfarande min vän. Vi håller regelbundet kontakten med varandra och det gäller även för våra hustrur.
Vissa veckor framträder jag inför flera tusen människor när jag står på olika scener och talar. Medverkar jag i radio eller television kan det röra sig om miljoner individer som lyssnar till och ser mig.
Jag tycker om att möta människor. Jag skakar hand och hälsar om och när delar av publiken kommer nära mig före och efter mitt framträdande. På heder och samvete har jag hittills aldrig blivit besvärad av dessa möten.
Inte en enda så kallat offentlig person kan vara sådan utan att hon eller han blir bekräftad av tusentals eller miljoner människor. Det borde vara artisternas, musikernas, politikernas och de folkkära författarnas plikt att vara artiga och ödmjuka inför sin nästa.
Jag respekterar att olika individer kan vara blyga, tillbakadragna och kanske till och med skygga, men det är inte farligt att hälsa på en medmänniska och att växla några ord. Ingen tar skada av att möta en blick och skänka ett leende och ett vänligt ansikte.
Jag avger inga nyårslöften. I stället försöker jag förverkliga och gestalta olika föresatser i mitt liv.
Björn Ranelid.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer