I ett demokratiskt samhälle accepteras alla individer trots att de har olika åsikter. Alla människor har möjlighet att påverka och att leva sitt liv som de vill. Men hur mycket demokrati har vi egentligen? Jag läser på riksdagens hemsida:
Att få säga sin mening, till exempel i öppna val, är en förutsättning för demokrati. När vi röstar väljer vi de partier och personer som vi tycker bäst företräder våra åsikter i riksdag, kommun, landsting och i EU-parlamentet.
En annan demokratisk grundtanke är att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. I en demokrati ska man få tänka och tycka vad man vill och ha möjlighet att uttrycka sina åsikter öppet i tal eller skrift.
Bra! Vår demokratiska tanke vilar egentligen på representativ demokrati. Vi har allmänna val vart fjärde år och däremellan tror de folkvalda att de får bestämma hur de vill.
Så har det varit så länge som jag kan komma ihåg. Jag har inte känt mig att någon har lyssnat på mina åsikter. Många av de insändare som jag under åren har skickat till olika tidningsredaktioner har aldrig införts. Jag har alltså haft fel åsikter! Mina åsikter har aldrig nått offentligheten!
Detta är en av de orsakerna jag har till att idag har en politisk blogg som jag helt och hållet bestämmer över själv. Ingen kan ta bort mina åsikter. Jag kan nå ut med dem till en stor mängd människor. Detta är en form av demokrati för mig. Men så läser jag:
”Vet ni vad? Demokratin fungerar bara under de goda tiderna. När allt ser ljust ut, när framtidsutsikterna är goda. Då blir man själv generös, då röstar man på partier som vill väl och ledare med en snäll, gemytlig och ärlig framtoning. Dessa å sin sida, försöker föra en politik som gynnar alla, och de lyckas ganska ofta. Vad som är hönan och vad som är ägget kanske inte helt kan redas ut, men goda framtidsutsikter och ärliga politiska försök att göra det bättre för alla sammanfaller ofta.”
Ungefär här satte jag i halsen! Försöker verkligen de folkvalda föra en politik som gynnar alla? Vi har haft goda tider sedan efterkrigstiden. Politikerna använde våra skattepengar och byggde upp en välfärd. De gjorde det som de trodde var bäst för oss. Men … frågade de befolkningen om vad vi ville ha? Vi hade det ganska bra … med villa, volvo och vovve. Men … var det verkligen det som vi ville ha? Vi lät politikerna skapa sina projekt så länge som vi själv kunde ha det ganska bra.
Vi gav kanske gav vi politikerna för mycket makt. De slutade att bry sig om sin befolkning. Medierna gick i politikernas ledband. I detta skede uppstod de sociala medierna. Människor började lufta sina åsikter offentligt och skriva om det missnöje som hade pyrt under ytan i många år.
Det var väl då som den verbala slangbellan plockades fram – speciellt från vänsterhåll. Det var då som det stora ordkriget bröt ut. Men det var också då som demokratin blev en verklig demokrati. ” I en demokrati ska man få tänka och tycka vad man vill och ha möjlighet att uttrycka sina åsikter öppet i tal eller skrift. ” skriver ju riksdagen. Men alla människor accepterar inte att det finns en mångfald av åsikter i en demokrati. Då skriver de dumheter av denna typ:
”Och när fasaden i den ihåliga berättelsen om eviga framsteg börjar spricka, när det visar sig att det inte är just DE som drar vinstlotten som någon har inbillat dem fortfarande finns, då börjar människor bli mottagliga för hatiskt tal, för krav på att ”dom” som de kallar odjuren, aporna, lössen, eller för den delen, PK-hororna eller kommunisterna, ska sändas tillbaka, fängslas, våldtas, skjutas, slås ihjäl, alla som på något sätt är annorlunda eller tycker fel i deras plötsligt förvridna hjärnor. Att så många människor är politiska idioter (eller bara idioter) som inte förstår sambandet mellan hat och våld och samhällsupplösning, och att deras egna ordspyor förgiftar samhällsklimatet, är ju verkligen nedslående. Men vad värre är, det finns ännu fler som är beredda att sätta sig i famnen på dessa hatare, och dessutom tror sig om att kunna hålla avståndet. De är uppenbarligen analfabeter eftersom de inte har läst om nazismen i 30-talets Tyskland eller om folkmordet i Rwanda.”
De som själv har använt sin verbala slangbella för att brunmåla alla med ”fel” åsikter vänder nu på klacken. Nu skyller de allt på hatarna som med ordspyor förgiftar samhällsklimatet! Men deras egna ord då? Hur mycket har de själv förgiftat vårt samhällsklimat? Anser de att det är värdigt att kalla motståndarna för analfabeter eller politiska idioter eller att dra in 30-talets Tyskland i debatten? Ingen av oss vill väl ha tillbaka nazitiden? Men vänsternissarna använder detta som slagträ!
Vi som har tagit emot all denna brunmålning har också hunnit tänka igenom vår politiska ståndpunkt många gånger. Vi har sökt fakta både åt vänster och åt höger. Vi är kanske mer utbildade har ofantliga kunskaper innan vi uttalar oss. Vi faller inte för känsloargument utan väljer, logik, ekonomi och fakta som argument.
Vad gör man då när det finns krafter i vårt samhälle som inte accepterar andra människors åsikter? Demokrati är ju inte enbart val vart fjärde år! Demokrati är att acceptera varandra och varandras åsikter!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer