Min uppväxt på 50-talet var trygg. Min mamma kunde bli arg, skälla och kasta saker omkring sig. Hon kunde ge mig en dask i baken. Men det var allt våld som jag såg. På skolgården hamnade pojkarna någon gång i slagsmål – men det uppstod aldrig blodvite och inga vapen användes. På 60-talet tittade jag på Bröderna Cartwright och Ivanhoe. Det är i stort sätt det enda våld som jag kommer ihåg från den här tiden.
När mordet hände på president Kennedy hände kändes det som om en bomb hade briserat. Hur kunde världen vara så grym. Likadant kände jag vid mordet på Palme och på Anna Lindh samt Malexandermorden.
Mina barn som växte upp på 70- och 80-talet uppfostrades med ”peace and love” – alla konflikter löstes med ord och samtal. Jag skämdes när de fick en knallpulverpistol eller ett plastsvärd. De växte ju upp i en icke-vålds-generation.
När mitt sladdbarn kom hem (år 2005 tror jag att det var) från skolan och talade om elever som sparkade sönder väggar och dörrar blev jag varse att våldet kommit till Sverige. När han några år senare flyttade till Landskrona fortsatte han att rapportera om våld, patrullerande med ridande poliser och polishelikoptrar. Så flyttade han till Göteborg. Nu började han rapportera om skjutningar, brända bilar, trakasserier mot polis och räddningstjänst i närområdet. Han fick ta emot våld och mordhot i sitt yrkesutövande på restaurang.
Samtidigt har dessa rapporter blivit vardagsmat i medierna. Till detta har kommit våld och trakasserier på sjukhus, badhus och bibliotek. Men medierna har ju hela tiden försökt att dölja och förringa. Alla som har försökt nämna vilka som står bakom våld och trakasserier har blivit kallade för rasister – och blir det i viss mån fortfarande. Politiker har hängt på tåget om förnekelser.
Mediernas åsiktskorridor har dock börjat breddas. De rapporterar mer och mer. Ofta tänker jag att detta har jag skrivit om i många år. Jag rycker på axlarna och accepterar. Idag läste jag rubriken på en skjutning. Jag orkade inte ens kolla var det hade hänt. Nu har det blivit vardagsmat med sprängningar, skjutningar, knivskärningar och bilränder. På något sätt har våldet normaliserats. Det känns som om politikerna och medierna har resignerat. De har accepterat ett visst mått av våld i vårt land! Hur stort är det måttet?
Vad är det som händer med mig? Hur kan jag höra om våld utan att reagera? Har jag utsatts för långsam tillvänjning och resignerat? Men … jag vill ju inte acceptera! Varför ska jag acceptera denna våldsamma förändring av vårt land? Vad tänker våra politiker göra åt detta? Jag vägrar att se detta problem som en utmaning!
Nu kräver jag handling! Sprängningar och skjutningar hör inte hemma i ett civiliserat land. Våldskulturen får aldrig normaliseras. Vi svenska medborgare har rätt att kräva trygghet och nu måste politikerna ta i med hårdhandskarna för att ge oss tryggheten tillbaka!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
ulsansblogg 
Senaste kommentarer