”Vad fan gör ni i stan, förortsbarn?” De rika vill ha stan för sig själva. Så började en debattartikel som publicerades igår. Naturligtvis vill författaren att allt beror på klyftan mellan fattiga och rika. Men … hon kör samma gamla skiva igen även om hon tar till med flosklerna om hudfärg.
Hon beskriver Kungsholmen i Stockholm som består av det fina, vackra, rika folket men efter att Hornsbergs strand på Kungsholmen byggdes har gatubilden förändrats, framförallt under sommarmånaderna. Tack vare en inbjudande strandpromenad flockas folk för att bada, grilla och umgås och de boende de upplever att ”förorten invaderar”. Bostadsrättsföreningarna satt upp gallergrindar. Detta för att innergårdarna ska hållas fria från människor som inte köpt in sig i området och att de boende ska slippa se människor med annat utseende.
Vi har hört det förut! Jag minns TV-serien Herrskap och tjänstefolk (Upstairs, Downstairs). De rika som ägde huset bodde upstairs medan tjänstefolket visste att de anställda skulle hålla sig downstairs. De levde i ett symbios med varandra. Tjänstefolket behövdes och de rika betalade dem för det.
Jag är gammal nog att minnas miljonprogrammet som var ett program för bostadsbyggande i Sverige 1965–1975. Det antogs på Socialdemokraternas partikongress 1964 som en revision av ett reformprogram, under namnet Samlat program för samhällets bostads- och markpolitik. Det var i den andan som Rosengård i Malmö byggdes.
De som bosatte sig i Rosengård kom oftast från landsbygden eller från lägenheter med låg standard. I Rosengård kunde de nya och moderna lägenheterna tyckas vara ofattbart lyxiga. Flytten till det nya och moderna upplevdes som fantastisk och omtumlande. Trots detta började ”nybyggarandan” mattas av när byggprocessen var klar. Många av de boende började känna att folkhems- och grannskapsgemensamheten inte riktigt motsvarade de förhoppningar och drömmar de haft. Området började ifrågasättas, vilket inte var konstigt med tanke på till exempel den kalla utemiljön där grönska saknades och där stora delar utgjordes av likformiga och höga hus. Rosengård sågs inte längre som ett framtidssamhälle utan snarare som ett socialt utkantsområde. När Rosengård blev färdigbyggt var lägenheterna svåra att hyra ut, eftersom bostadsbristen i stor utsträckning byggts bort. Samtidigt hade inkomsten höjts och efterfrågan på småhus och radhus ökat på bekostnad av lägenheter.
På så sätt kom Rosengårds befolkning att förändras. De som hade ekonomiska möjligheter flyttade vidare till villaförorterna. Personer med sociala problem och folk som nyligen invandrat till Sverige flyttade in och bodde kvar i Rosengård. Enligt Wikipedia.
Så människor som hade förhoppningar och drömmar flyttade till något som de trodde skulle bli bättre. De hade strävat och sparat. De ville inte bo i betongförorten. De ville att deras barn inte skulle växa upp i likformiga höghus. De ville slippa tvättstugebråk. De ville inte umgås med socialt utslagna människor. Deras liv skulle bli bättre och deras barn skulle få chansen att utbilda sig och utveckla sina drömmar.
Så var det då! Jag har själv bott i sådana områden. I ett av dem var bostadsbolaget tvunget att måla balkongerna på de olika husen i olika färger för att barnen skulle kunna hitta till rätt hus. Husen i vårt område var gula men vi bodde i det orange huset. Runt om oss hade vi ett gult hus, ett grönt hus, ett blått hus, ett turkost hus, ett rött hus och ett violett hus. Men ingen växtlighet – bara betong så långt ögat kunde nå. Där vårt område slutade började ett annat område med ännu högre hus som var blå med olikfärgade balkonger. Vi flyttade därifrån! Detta område var enbart en genomgång i våra liv.
När jag tänker efter så bodde det en mängd olika nationaliteter i husen. Vi umgicks inte mycket med vare sig inrikesfödda eller utrikesfödda. Men jag minns inte att någon talade om rasism eller utseende. Jag minns inte heller något om skillnaden mellan fattiga och rika. Jag minns bara att de flsta hade drömmar att flytta till något annat.
Jag kan tänka mig att ”de rika” i området Kungsholmen har köpt sina bostadsrätter för att slippa ifrån förorten. Det har ingenting med utseende att göra. Det handlar om förhoppningar, drömmar, ambitioner och prioriteringar. Det är väl helt klart att de sätter upp gallergrindar för att slippa ifrån det som de har valt bort ur sina liv.
Alla människor är olika och har olika mål i livet. Alla har vi valmöjligheter. Vi kan välja bort förorten. Vi kan välja våra barns uppväxtmiljö och framtid. Vissa människor väljer att peka finger mot de som har förhoppningar och drömmar. Dessa pekar finger mot de som tar eget ansvar för sitt liv och sin situation. Det är de som skapar klyftorna i samhället och segregation.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer