Vem byggde landet ?

Bär de gamla människorna som den sista droppen vatten.
Alla gamla människor bär ett ömtåligt barn inom sig och när de faller skall vi fånga dem med händer av kärlek och omsorg. Den åldrande människan har ett hjärta som är en lekplats för små flickor och pojkar.
Säg och berätta hur vi behandlar barn, gamla och sjuka människor och vi får ett betyg på tillståndet i Sverige. Det bör vara den främsta och viktigaste läxan i riksdagen, regeringen och i alla rikets skolor.
Så länge de gamla och bräckliga människorna behandlas illa i Sverige och så länge hemtjänsten kommer med kall mat att sätta på en bricka i mikrovågsugnen och så länge de svaga åldringarna måste vänta på städning av sina boplatser skall det inte vara tillåtet att spendera hundratals miljarder kronor på järnvägsspår för tåg som färdas snabbare än förnuftet och det skall inte heller vara tillåtit att politiker åker till nöjen och fester medan det är krig i Sverige.
Det gäller att göra en lampa av sitt liv som man kan ha i mörker. Många äldre människor lyser mer än tioåriga flickor och pojkar och det beror på att vi långsamt släcker ner barnens rum i världen. Stölden av deras framtid är mänsklighetens största brott genom tiderna.
En riktigt gammal människa kan samla så mycket lust i ögat att det räcker till att fylla ett stort rike och himlen därtill. Hon ligger som en vithårig fjäder i sängen och alldeles stilla lyfter hon i själens måttlösa rymd och famnar minnet av någon som hon håller kär.
Den gamla människan kan ligga och sitta blick stilla och vi kan vandra och färdas på vidsträckta broar från hennes barndom till den yttersta tiden i hennes ansikte.
Omsorgen och vården av de gamla och sjuka människorna får aldrig bli till döda och kalla siffror i bruttonationalprodukten, ty de har byggt och skapat vårt gemensamma samhälle.
Hemtjänsten är vår tids barmhärtiga samariter och de kommer med mat och snälla ord till de gamla och sjuka, men de är jagade av klockor och plikter och nästa ansikte och nästa.
Du finner barnen på baksidan av alla världens mynt, ty de betalar priset för de vuxna människornas handlingar i världen. En dag skriver de ut vår skuld med en vacker handstil.
Alla barn ligger i en stor portmonnä med åtskilliga fack. Där vilar de bräckliga och ängsliga intill de begåvade och välsignade. De fattiga och övergivna vaknar i ökenhetta och har solen som sin främsta vän och fiende. Det största utrymmet har de särskilt benådade som ärvt föräldrarnas rikedomar, men ibland känner de avund när de hör skratt och anar lek på andra sidan.
Om barnen glömmer bort hur det är att skratta och leka, bör världen stillna och hålla andan. De gamla människorna får inte tänkas och behandlas som en belastning för dig och mig och alla de styrande och mäktiga i riket Sverige.
Små barn ligger på knä och drar i osynliga trådar när de reser seglen i familjens skepp. De försöker hålla skenet uppe, om föräldrarna är trasiga, olyckliga och elaka.
Alla fattiga och obetydliga, fördömda och övergivna människor lever i genomskinliga glasflaskor. Från utsidan kan alla läsa på etiketten vilka som bor där.
Askan efter världens rikaste man väger inte mer än stoftet efter en tiggare och utblottad människa. Den insikten kan du inte finna i en lärobok, men du får den av mig här och nu.
Varje gång ett barn föds så sker ett mirakel. Barnen sitter som fåglar på gamla telefontrådar och avläser oerhörda samtal i de vuxna människornas ansikten, men vi ser dem sällan eller inte. Barnen är soldater i världens största armé och de går ut i kriget med hjärtat som vapen.
Barnen och de gamla människorna är alltid och överallt viktigare än alla maskiner i hela världen, alla tåg, bilar, flygplan och datorer. Hela mänskligheten hade förändrats till det bättre och tryggare i livet och tillvaron, om alla krig, hämndaktioner, strider i stort och litet hade försvunnit och det skulle inte kosta en krona, dollar eller euro.
Jag orkar inte höra eller läsa att det är en utopi så länge det är sant att människan satt sin fot på månen och att hon kan färdas i bilar utan chaufför och kan bygga fartyg, broar, enorma hus med två hundra våningar mot himlen och vapen till lands, sjöss och i luften till en kostnad av oräkneliga biljoner kronor.
Läkare kan byta hjärtan, lungor och andra organ och kroppsdelar på människan, men ingen kan förklara vad kärlek, sinnlig lust, glädje, skratt, gråt och längtan är.
Varför kan inte världens politiker, ledare, ministrar, kungar och presidenter samlas med en enda uppgift i världen: att skapa en hållbar fred och se till så att inte ett enda barn i alla väderstreck och kontinenter svälter och törstar efter rent vatten?
Hittills har elva kvinnor och en pappa till två barn låtit tatuera in titeln en av mina romaner, nämligen Bär ditt barn som den sista droppen vatten. Det är en större ära för mig än alla priser och all berömmelse, ty de personerna kommer förmodligen att bära de orden i sin hud tills de dör.
En av mina främsta uppgifter som författare och talare är att skänka skönhet, glädje, insikt och lust till mina lärare och lyssnare. I vår tid misshandlar och smutsar så många människor det främsta som finns hos endast en levande art på jorden, nämligen språket.
Om jag knyter handen i vrede och hat kan jag inte skriva vackert, men ibland måste jag skriva bestämt och kanske hårt, eftersom vi lever i en tid med mord och terror och mycket ondska, hat, hot och våld.
Barnen ser och hör vad de vuxna människorna gör. Det finns inte längre några gömställen, därför att verkligheten är porös och den korsas och genomstrålas varje sekund på dygnet av meddelanden och budskap som inte präglas av kärlek och godhet. Hetsen och begäret efter pengar, berömmelse och rampljus drabbar barnen med en kraft som de har svårt att stå emot.
Barnen anar att livet är att långsamt glömma bort att de en gång skådat paradiset. Barnet har redan i sitt första andetag gjort sig förtjänt av sin plats i världen och den kan aldrig bli större genom ära, pengar och berömmelse.
Barnen skall leka, roa sig och umgås med varandra i glädje och förtröstan. Ingen av dem har byggt ett stridsflygplan, en atombomb eller en armada av krigsflygplan. De skall inte leva med skräck och fruktan inför framtiden.
Vi lever i ytans tidevarv och många tjänar förmögenheter på den. Tiden kommer när de unga, rika och obekymrade kvinnorna och männen blir gamla. Då klämtar klockan i dödens väntrum och då hjälper inga pengar i världen dem.
Kommer deras barn att bära dem som den sista droppen vatten eller måste de ligga på landstingets lakan och vänta på sjuksystrarna? Kanske öppnar en barmhärtig samarit från hemtjänsten dörren till de ensammas sista boplats och ställer fram en bricka med kall mat som skall värmas i mikrovågsugnen.
Vem skall byta blöja på dem och vem skall städa i deras väntan på det obönhörliga slutet?
Björn Ranelid.