När jag slet med min doktorsavhandling tänkte jag att det här kan ingen ta ifrån mig. Ingen kan ta ifrån mig min kunskap. Ingen kan ta ifrån mig min titel. Jag disputerade vid Lunds universitet i maj 2005. Det var en av de stoltaste dagarna i mitt liv. På tretton år hade jag läst in de ämnen jag saknade betyg i på Komvux (matte och naturkunskap), en teologie kandidatexamen, en filosofie magister och en forskarutbildning i etik som resulterade i min doktorsavhandling. Samtidigt hade jag fött tre barn, arbetat extra inom vården, skrivit otaliga texter för diverse kultursidor, undervisat vid universitetet, skrivit en lärobok i sexualetik, varit aktiv som kyrkvärd, konfirmandledare och söndagsskollärare i svenska kyrkan, tagit hand om hundar, får, höns och en stor trädgård.
Jag var, kort sagt, trött. Men jag var också stolt, nöjd och tillfreds med min prestation, med att allt mitt slit, alla vakna nätter burit frukt. Jag kände mig trygg. Det här kan ingen ta ifrån mig, tänkte jag. Nu är jag teologie doktor i etik.
Så fel jag hade. Idag presenteras jag som ”kontroversiell debattör” eller möjligtvis ”högerdebattör” oftare än som doktor i etik. I den svenska offentligheten används titlar som hedersbetygelser – och den som presenterar obekväma argument, åsikter eller fakta avfärdas som ”kontroversiell”. Människor som ogillar mina argument och mina åsikter ifrågasätter skrattretande ofta min doktorsexamen i etik – ”och hon påstår att hon doktorerat i etik” – som om en doktorsexamen i etik delas ut som ett bevis på individens moraliska karaktär. Jag är naturligtvis inte mer moralisk än andra. Däremot vet jag betydligt mer om moralfilosofi och etik än människor som inte ägnat i princip hela sitt vuxna liv åt dessa frågor.
Det är naturligtvis inte bara jag som råkar ut för det här. Tino Sanandaji, med en doktorsgrad i public policy från University of Chicago och med en anställning på Handelshögskolan i Stockholm presenteras som ”invandringskritisk debattör”, ”kontroversiella debattör”, ”provocerande”. Jordan B Peterson, professor i psykologi vid University of Toronto, avfärdas av Anders Lindberg som ”Kalle Anka forskare” och uppmanas att krypa under en sten. Det finns ett mönster här. De forskare och akademiker vars forskning eller uppfattning bryter mot medias åsikter avfärdas.
Istället lyfter man fram femtonåringar med klimatångest, tyckare med rätt bakgrund och kändisar. I Sverige betraktas en f d melodifestivaldeltagare, en dokusåpadeltagare eller en deckarförfattare som större auktoriteter på allt ifrån inrikespolitik till klimatfrågan – förutsatt att de har rätt åsikt alltså.
Sverige är ingen kunskapsnation. Kunskap och utbildning står inte högt i kurs här. Det faktum att Sverige är det land i Europa som utbildning betalar sig sämst i är ett uttryck för detta.
Det faktum att den svenska kulturdebatten i hög utsträckning förs av människor vars främsta merit är rätt åsikter i kombination med en eller flera gångbara essentiella egenskaper som för tillfället är i ropet är ett annat exempel. Kultursidorna har för länge sedan gett upp ambitionen att recensera litteratur, konst, musik och dramatik på ett kunnigt och vederhäftigt sätt. De disputerade kritikerna har i hög utsträckning ersatts av unga tyckare som ägnar sig åt att räkna hur många vita respektive bruna gubbar och gummor som förekommer i verket istället för att erbjuda läsaren en fördjupad förståelse.
Endast en kulturchef har en doktorsgrad, nämligen Åsa Linderborg på Aftonbladets kultursida. Sydsvenskans nyutnämnda kulturchef Ida Ölmedal är 29 år gammal. Hon har ingen avslutad universitetsutbildning och har inte publicerat någon längre text än krönikor i Expressen. Vad säger det om en kulturredaktions ambitioner att man gör en 29-åring till kulturchef?
Utbildningsnivån bland landets partiledare och ministrar är också ett bevis på att kunskap och utbildning värderas lågt i vårt land. Inte en enda av våra partiledare är disputerade. Däremot har de alla varit politiskt aktiva sedan tonåren. En tidigt inledd karriär i ett ungdomsförbund är helt uppenbart en bättre förutsättning för att klättra i politiken än en gedigen utbildning. Inte heller våra nuvarande ministrar imponerar med sina cv:n.
Tre ministrar har i alla fall inlett forskarstudier, men inte lyckats eller orkat fullfölja. Magdalena Andersson (s) påbörjade en forskarutbildning i nationalekonomi, men avbröt. Ardalan Shekarabi (s) började skriva en avhandling i civilrätt, men lyckades inte fullfölja. Per Bolund (mp) har också han en oavslutad forskarutbildning på sitt cv. Att fullfölja en forskarutbildning och skriva en doktorsavhandling som godkänns kräver inte bara begåvning utan också uthållighet och god karaktär. Det är nämligen ofta mycket tråkigt, besvärligt och hopplöst. Avhandlingsskrivandet är ett intellektuellt maratonlopp. Den som tar sig igenom det, oavsett ämne, är värd respekt.
Varför ska man egentligen lägga ner tid på högre studier i Sverige när det lönar sig så illa? Jag vet inte. Däremot vet jag att ett land behöver intellektuella, människor som tänker stort och fritt, som söker kunskap och sanning. Det intellektuella samtalet och de förutsättningslösa diskussionerna är en bristvara i Sverige idag. Tänka rätt går före tänka fritt, varje gång. Det är en ynkedom.
Ann Heberlein, Teologie Doktor i Etik
Elsa Widding 
ulsansblogg 
Senaste kommentarer