Vad krävs för att radikalisera en människa så långt att hon är beredd att begå terrorhandlingar? Svaret är: det krävs rätt mycket. Men flera pusselbitar är redan på plats i Sverige, anser journalisten och författaren Per Österman. I denna artikel återvänder han till  den tyska Baader Meinhof-ligans historia och söker ledtrådar om framtiden.

Baader-Meinhofligan går mot sin egen undergång med en shakespeariansk obeveklighet i Stefan Austs skildring i The Baader-Meinhof Complex.[1] En grupp unga studenter passerar vägskäl efter vägskäl tills den hamnar i återvändsgränd där bara ett enda alternativ återstår, självmord. Stefan Aust arbetade själv som journalist tillsammans med Ulrike Meinhof i kulturtidskriften Konkret i början av 1960-talet. Detta goda stycke dokumentärjournalistik gavs ut sedan hon begått självmord 1976 och är påtagligt aktuellt även i vår tid.

I dag polariseras samhället återigen. Ute på värdeskalornas extremer samlas människor som med rätt ”curling” inte skulle ha svårt att ta steget ut ur samhällsgemenskapen. Den svenska säkerhetspolisen pekar ut tre huvudgrupper: den autonoma vänstern, vit makt-miljön samt religiösa jihadister. Redan detta, att tre delar av den politiska kompassrosen radikaliseras samtidigt, är extremt.