Ett liv efter detta? Nej, det tror jag inte på! Tvärtom så är jag övertygad om att jag bara har ett liv. Det livet vill jag själv bestämma över. Det ska vara ett bra liv – för mig och mina närstående. Bara jag kan avgöra vad som är bra för mig. Bara jag vet vilka behov jag har.
Den filosofiska biten i mig har de senaste 50 åren – tidigare var jag nog för ung för sådana svåra spörsmål – funderat på vem som har gett politikerna rätt att bestämma över mig och resten av befolkningen. Varför anser sig vissa personer ha kunskap om mina behov.
När jag läser om deras krumbukter så funderar jag ofta på om de inte slår knut på sig själv. De tar ett beslut som ger följdverkningar på ett annat område och då måste de ta ett annat beslut som leder till ett tredje och ett fjärde och ett femte beslut. Vart och ett av dessa beslut kräver nya följdbeslut i en aldrig sinande ström.
Så är det med arbetslösheten. Kvinnor har alltid jobbat – iallafall kvinnor i allmogen. De har skött familjen, ”hjälpt finare folk” med tvätt, städning, matlagning, bakning, mjölkning osv. När männen har varit ute i krig så har kvinnorna tvingats att sköta även männens jobb med djuren och ute på åkrarna. När sedan männen återvände så delades åter arbetsuppgifterna upp efter lämplighet.
När industrialiseringen gjorde intåg så var det först männen som jobbade på fabrikerna. Efterhand som många män deltog i krig så kom kvinnorna in på dessa arbetsplatser. Efter våra 2 världskrig så blev det ett stort sug efter allt som vi kunde producera och kvinnorna kunde stanna kvar inom industrin. Men i takt med att vårt välstånd ökade kunde många fabriksarbetande kvinnor bli hemmafruar och ägna sin tid åt familjen istället.
Men … Grupp 8, Rödstrumporna och nu senast Feministerna ville något helt annat! De var inga arbetarkvinnor. De bestod av överklasskvinnor som ansåg sig veta att ingen kvinna egentligen ville vara ”kedjad vid spisen”. De var missnöjda med sina egna liv, ville förverkliga sig själv och gjorde det genom att bli talesman för ALLA kvinnor.
I takt med högt löneläge för industrin så tvingades man att effektivisera, låta maskinerna göra jobbet och robotisera. Färre människor jobbar nu inom industrin. Arbetslösheten är stor – om vi räknar in alla de som deltar i sysselsättningsåtgärder. Regeringen sliter sitt hår för att hitta sysselsättning åt alla.
Ändå envisas regeringen med att utöka vår befolkning med migranter – som inte är placerbara i den svenska arbetsmarknaden. Dessutom är det ju kvinnorna som inte ska knuffas tillbaka till spisen. Högskolorna fylls med människor som läser genustrams. Kunskaper förringas. Det viktiga är sysselsättning.
Men … familjen då? Är inte den viktig längre? Vet politiker bättre än vanliga människor? Är det inte viktigt att ta hand om och uppfostra sina egna barn längre?
Jag har 4 barn. Småbarnsåren var viktiga och gick alltför fort. Under de åren hade vi kanske inte råd med en mängd lyxprylar men … vi hade varandra och var nöjda med det. Jodå, jag jobbade deltid och ansåg att jag förverkligade mig själv genom att ägna mig åt det som jag helst ville. Jag ägnade mig åt familjen, läste mycket -då som nu – och följde med i nyhetsflödet och i debatter. Större delen av min tid disponerade jag själv – då som nu. Jag var nöjd med min lott. Jag har ALDRIG känt mig kedjad vid spisen. Var sak har sin tid!
Annika Strandhäll skrev på twitter:
”Här är alternativet till att knuffa kvinnor tillbaks in i hemmen. Lär av vårt exempel. När barnafödande jämförs i Europa har Sverige ofta en pallplats, samtidigt som vi som land ligger i topp vad gäller kvinnors deltagande på arbetsmarknaden.”
Men nu när feministerna vill att kvinnor ska jobba och förskolan ska ta hand om barnen så förstår jag ingenting. ALLA SOM KAN JOBBA SKA JOBBA, sa statsministern. Var finns jobben? Varför ska vi jobba – för att politikerna vill det eller för att vi själv vill det? Svenska kvinnor väljer bort barn och toppar abortlistorna – trots Strandhälls uttalande. Vill svenska kvinnor liga i topp när det gäller deltagande i arbetsmarknaden? Varför är det så många kvinnor som lider av psykisk ohälsa?
Kan politiker förstå andra människors behov? Vilken rätt har de att lägga sig i vanliga människors liv? De kan ju leva sitt liv så kan vi andra få leva vårt – på vårt sätt!
Jan-Olof Sandgren 
ulsansblogg 
Senaste kommentarer