Kan hon åstadkomma riktig jämställdhet?

Ingen har väl missat att den nya feministiska regeringen har utsett en jämställdhetsminister. Men hur jämställt kan det egentligen vara att fokusera på feminism? Ändå är det just det som statsministern säger i sin regeringsförklaring:

”Vi är en feministisk regering! Jämställdhetsmyndigheten blir kvar. Hbtq-personers rättigheter stärks. Diskrimineringslagen skärps.”

Sen gav han uppdraget som jämställdhetsminister och minister ansvarig för arbetet mot segregation och diskriminering till Åsa Lindhagen (MP).

Men vad är då jämställdhet? Jämlikhet, likvärdighet, jämbördighet och likaberättigande är synonymer till ordet jämställdhet. På regeringens hemsida kan man läsa:

”Jämställdhet handlar om jämlikhet mellan kvinnor och män som ska ha samma möjlighet att forma samhället och sina egna liv. Området omfattar bland annat frågor som makt, inflytande, ekonomi, hälsa, utbildning, arbete och fysisk integritet.”

Det ställer väl de flesta av oss upp på. Så jag kan inte förstå vari problemet ligger och varför vi behöver en feministisk regering och en jämställdhetsminister. Alla ska ju ha samma rättigheter och skyldigheter – oavsett kön.

Men den nya ministern använder sig av de floskler som har diskuterats under de senaste 10 åren: Det handlar bland om att kämpa mot våld i nära relationer, men även motverka löneskillnader mellan män och kvinnor. Våld i nära relationer har varit en av feminismens stöttestenar. Det är hemskt och ska bekämpas. Men det är inget stort problem. Det mesta våldet sker utomhus och gärningsmannen är okänd för den som drabbas, enligt BRÅ:s rapporter. Men ändå fortsätter de att tjata om våld i nära relationer.

Samma sak gäller diskussionerna kring löneskillnader. 1962 kom LO och SAF överens om att rekommendera sina förbund att ta bort kvinnolönerna ur avtalen. Redan år 1945 försvann dock kvinnolönerna från statens områden. Den då gällande jämställdhetslagen som rådde i Sverige hade förbud mot könsdiskriminering bland annat vad gäller löner. Sedan dess har alltså löneskillnaderna utjämnats. De skillnader som finns kvar beror på skillnad i arbetsuppgifter, chefskap eller ansvarstagande, arbetstider, flexibilitet, kunskap och utbildning. Skillnaderna kan också ligga i att kvinnor är dåliga på att förhandla fram sin lön eller att välja yrken med hög lön. Men skillnaderna minskar hela tiden.

Men den nya ministern säger:

– Arbetsgivare ska inte ha osakliga löneskillnader på sina arbetsplatser. Den förra regeringen skärpte reglerna kring lönekartläggningar. Framöver kan vi behöva fundera kring om det behövs någon form av åtgärder om vi har arbetsgivare som inte gör det här arbetet.

Hon faller alltså i feministfällan och skyller arbetsgivarna för att många kvinnor gör val som leder till sämre lön. Många kvinnor kanske prioriterar andra saker som t ex familj och deltidsarbete.

Jag ser också att hon som minister kommer att ansvara för arbetet mot diskriminering och segregation. Ja, då måste hon ju först fastställa vad som är diskriminering. Att kritisera är knappast detsamma som att diskriminera. Att välja någon utifrån kompetens istället för beroende på minoritetsgrupp kan knappast heller vara diskriminering. Det kan inte heller vara diskriminerande att nämna en persons etnicitet så länge som inga värderingar läggs in i detta.

Då det gäller segregation tror jag knappast att hon har någon möjlighet att lyckas med sitt uppdrag. Vår regering har ju aktivt, under hela sin föregående mandatperiod, arbetat med att stärka segregationen genom att ställa grupper mot grupper och att ställa invandrare mot svenskar. Hur ska hon kunna motverka denna segregering utan att göra sig ovän med resten av regeringen?

Då det gäller hedersproblematiken kommer hon med enkla lösningar:

– Det handlar om att förändra normer och värderingar. Det är svårt, men inte omöjligt. Vi har sett många exempel på det tidigare i Sverige. Vi var först i världen med att förbjuda barnaga 1979. Hade vi haft en folkomröstning om det är det långt i från säkert att vi hade röstat igenom den. Men i dag är det självklart att man inte slår ett barn. Det är en fråga som vi behöver mer kunskap om.

– En av punkterna i januariavtalet är också att vi ska stärka skyddet för de som utsätts för hedersförtryck, att de inte ska riskera att avvisas om de inte har uppehållstillstånd.

Men … hur ska hon kunna förändra normer och värderingar? Det råder ju förbud här i Sverige om att peka ut gärningsmän eftersom dessa kan känna sig diskriminerade. Därför ska ju alla ta ett kollektivt ansvar! I en sådan kontext går det knappast att lösa problemen.

I landet där man hela tiden fokuserar på feminism och genus, för att kunna sopa de verkliga problemen under mattan, riskerar jämställdhetsministern att också glida in på fel spår. Därför rekommenderar jag henne att läsa 

Det stora könsexperimentet : så uppnår vi riktig jämställdhet

av David Eberhard, som under många år var överläkare och chef på Psykakuten vid S:t Görans Sjukhus i Stockholm och arbetar idag som verksamhetschef på Prima Barn & Vuxenpsykiatri i Liljeholmen i samma stad.

Efter att ha läst den kanske hon förstår vilka krafter som hon måste motverka om hon ska lyckas som minister!