Som barn lärde jag mig att lita på auktoriteten. Det var föräldrar, lärare, präster, storbönder, riksdagsmän och andra vuxna. De äldre skulle man lita extra mycket på. Välutbildade och människor med statusyrken ansågs som kunniga och pålitliga.
Men hur är det idag? Alla eller iallafall det stora flertalet har gått 9-årig grundskola. Många har läst in gymnasiekompetens. En stor del av oss har fortsatt med högskolestudier. Vi är alltså ett välutbildat folk! Auktoritet? Vad bygger auktoriteten på idag? Det kan ju inte vara större kunskaper. Ändå har vi en s k elit som vill vara auktoritet. De ser till att de själv har höga löner och makt. De vill bestämma över hur vi andra människor ska leva våra liv. De är politiker, journalister och opinionsbildare. Varför låter vi dem bestämma?
Det kan ju bero på att en stor mängd människor har blivit uppfostrade på samma sätt som jag blev. De lärde sig att hålla tyst och lita på de auktoritära. De har aldrig vågat säga eller skriva emot den s k eliten.
Skriv som du talar! gavs ut av Posten 1977 med undertiteln ”Uppmuntrande läsning för alla som vill utrota krångelsvenskan”. Denna skrift kom ut för att uppmuntra vanliga människor till att använda svenska språket och att yttra sig i saker som man tyckte var fel. Många tog chansen och skrev insändare i tidningar. Men tidningarna sovrade bland insändarna och kritiska röster trycktes sällan. Därmed ansåg många att det inte var lönt att försöka göra sin röst hörd.
Men vid början av 2000-talet hade många skaffat en hemdator och lärt sig att använda internet. Det var då som bloggarna började dyka upp. Människor kunde nu skriva exakt vad de tyckte och tänkte utan att någon tog bort deras kommentarer. Plötsligt skrev människor att de inte var nöjda med politiska beslut.
Alternativa medier uppstod. Public service och de större tidningarna insåg att de måste med på tåget. Det blev en mängd kommentarsfält att skriva sitt missnöje i. De etablerade medierna försökte precis som de hade gjort med insändarna – ta bort de som framförde kritiska åsikter. Men då fanns ju fortfarande alternativmedierna – så kritikerna blev inte tystade. Det var då som svenska folket blev rasistiska, främlingsfientliga, fascister, homofober, islamofober osv. Allt för att de skulle sluta upp att skriva kritiska kommentarer om den förda politiken.
En del människor blev kanske tystade. Men kritiken försvinner ju inte även om den är tyst. Den finns kvar och bubblar och sjuder om ingen vill göra något åt orsakerna till kritiken.
Där befinner vi oss idag! Allt fler vaknar och vågar prata med sina grannar och vänner. Allt fler läser alternativa medier. Skällsorden som har haglat över kritiker biter inte längre. Ingen bryr sig längre om att bli kallade för svans, rasist eller liknande. Det har istället kommit till en stolthet. Människor presenterar sig raljant för oanständiga fascister.
Nu ser vi sedan några månader tillbaka att politikerna som borde ha auktoritet och trovärdighet istället uppträder som små barn i trotsåldern. De skriker och stampar ”Jag vill och jag kan regera! Men ingen av de visar den minsta vilja att bry sig om befolkningen som de ska representera. Ingen av dem lyssnar på eller bryr sig om kritiken mot dem. Varför finns det fortfarande människor som litar och tror på dessa egoister? De har ju inte mer kunskaper än vad vi andra har. De har ju uppenbarligen inga ledaregenskaper och tar helt klart inte åt sig kritik som riktas emot dem. De tänker inte på landets bästa utan bara på egen makt.
Men ändå läser jag då och då i kommentarsfälten beröm ”Vad duktig och klok hon/han är”. Jag tänker: ”Är det verkligen duktigt eller klokt att vägra samarbeta eller att vägra andra kanske mer lämpade att regera?”
Nej, jag känner mer och mer att jag inte kan lita på de politiker som nu slåss om makten!
I ölandet Danmark har de nyktrat till trots ölandet i Danmark.
Senaste kommentarer