Den här krönikan arbetade jag med när en blodpropp drabbade syncentrum i min hjärna. Nu publicerar jag den. Den är alltså några dagar försenad, men ämnet fortsätter att inbjuda till eftertanke.
Vårt behov av kollektiv sorg – sörjer alla dessa människor verkligen offren för gängskjutningar? Eller tar de tillfället i akt att sörja något helt annat? Var finns vreden?
Det är något som skorrar med de demonstrerande mammorna på Sergels torg i Stockholm förra söndagen, den 18 november. De riktar sina anklagelser mot samhället. Inte ett ord hörs om deras eget ansvar.
Visa originalinlägg 1 642 fler ord
ulsansblogg 
Senaste kommentarer