Den svenska yttrandefrihetsdebatten har under många år kommit att handla om vilka ord vi får använda. Får man använda N-ordet eller säga att Pippis pappa var N-kung? Får man säga att N-bollar är goda?
Varför är det bättre att säga hen istället för han, hon, den eller det? Hur drabbades vi alla av en mängd fobier: homofobi, islamofobi, osv
Jag tänker på en liten dikt som jag ofta läste för mina barn när de var små:
ORDBESTÄMMAREN
av Britt G. HallquistVarför heter stol
just stol?
Varför säger man kniven om kniven
och hur kan man veta att byltet är ett bylte?Vem har bestämt alla orden från början?
Vem var Ordbestämmare i Sverige?
Vem satt och pekade och sa:
”Pinne, sten, gräs”?Kanske sakerna inte alls heter så
i själva verket.
Kanske de är ledsna för att de inte kan tala och säga:
”Ni ska inte tro på Ordbestämmaren.
Vi heter något vackrare i själva verket”.
Barn leker med orden. De ska vara fantasifulla, roliga och rimma. Ibland använder barn nonsensord. Allt för att utforska språket. Men sen kommer ordbestämmaren som talar om vad som är tillåtet.
Vem är egentligen Ordbestämmare? I dagens Sverige förändras ordens betydelse i rask takt! Naturligtvis sker det hela tiden en liten förändring – det är ju det som kallas utveckling. Men det senaste decenniet har orden i svenska språket polariserats och blivit politiserade. Allting måste vara svart eller vitt, för eller emot. Det finns inget mittemellan. Det lilla ordet ”lagom” tycks ha försvunnit ur svenska språket! Antingen är jag feminist eller antifeminist – jag kan helt enkelt inte välja att inte vara varken feminist eller antifeminist. Alla som förespråkar en restriktiv invandrarpolitik och vill diskutera de problem som kan uppstå är främlingsfientliga och rasistiska. Alla som inte håller med hatar och hotar. Alla som uttrycker ”fel åsikt” är fascister. Vi får inte gilla att äta Negerbollar för då kan någon känna sig kränkt! N-ordet blev det stora diskussionsämnet för några år sedan.
Tidigare har ordet fobi betytt ungefär att det är en diagnos för ”en uttalad, bestående och obefogad rädsla, som på olika sätt stör det dagliga livet genom fysiska och psykiska besvär”. Ja, jag är höjdrädd! Om jag klättrar upp på en stol så blir benen som spagetti och jag får hjärtklappning och mår illa. Jag har alltså en höjdfobi eller som det heter med ett fint ord Akrofobi. Men idag används ordet som ett skällsord på människor som man tror ogillar vissa företeelser t ex xenofobi, homofobi och islamofobi. Dessa människor lider inte av någon fobi – de bara kritiserar vissa företeelser eller delar av dem. Men ordet fobi har alltså ändrat innebörd!
SVT – public service och övriga mainstream medier har länge använt värdeord på olika företeelser: främlingsfientliga SD, fascistiska/rasistiska/nazistiska organisationer och förskräckliga/fruktansvärda situationer. samtidigt har de valt att t ex visa barn och kvinnor i flyktingströmmarna – trots att det mest har varit män som har flytt. De har talat om ensamkommande barn – trots att det handlar om ungdomar i övre tonåren eller äldre. De har använt ordet flyktingar – trots att många inte har flytt utan bara söker nya bättre levnadsvillkor. De har konsekvent vägrat att nämna etnicitet på förövare – tills nyligen. Men ordningen är återställd och locket har lagts på igen, i och med dokumentet som har författats, där alla ska benämnas som svenskar och ingen får exkluderas. SVT och mainstream medierna ska alltså fortsätta att kränka vanliga svenskar men skydda andra etniciteter med andra ord.
Politikerna använder ord för att svärta ner motståndarpartier och medborgare. Stefan Löfven hävdade att de som inte gillar den förda politiken är oroliga arbetslösa. Han använde orden för att förminska de som inte höll med honom och för att få dem att skämmas över sina åsikter. Han har under hela sin regeringstid fokuserat på att förminska då han egentligen saknar lösningar på problem. Lyckades han? Knappast!
Kan vi förändra skeende, tänkande och åsikter genom att använda andra ord eller genom att ändra innebörden av ord? Jag tror inte det? Ord är bara ord men mina attityder fick jag när jag uppfostrades som barn! Jag tänker ungefär likadant som jag gjorde för drygt 50 år sedan.
Med all ängslighet påminner vårt språk i allt större grad om det Orwellska nyspråket – där vissa ord är förbjudna och staten tillsammans med medierna ska informera om vilka ord som får och bör användas! Men jag vill ju fortsätta att leka Pippi Långstrump … och ha en pappa som är negerkung … och vara sakletare … och äta krummelurpiller!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer