Som varande en man drar man sig för att tala om kvinnan. Man vet att allt kan vändas emot en, och det innan man ens hunnit öppna munnen. Här i skrivkammaren kan dock ingenting stoppa mig från att tala till punkt. Ändå infinner sig liksom en internaliserad censur. Varför? I mitt fall säkerligen som en följd av en god uppfostran, där man lärt sig att vörda kvinnan. Jesu moder.
Omsorg, självuppoffring. Den aktsamheten byggde i någon mening på reciprocitet. En ömsesidig respekt. Den är nu borta. Den finns inte i offentligheten mer. Därför sätter jag det inlärda inom parentes, åtminstone tills vidare, och tar bladet från munnen.
Det kvinnliga våldet. Redan de orden frammanar motreaktioner. När jag för många år sedan läste in ”Tankar för dagen” för P1, refuserades ett enda av mina förslag. Jag ville tala om ett kvinnligt, mer psykiskt våld. Producenterna på SR tyckte inte att det…
View original post 1 063 fler ord
Senaste kommentarer