Är jag konstig eller är det de andra som är konstiga? Den frågan dyker ofta upp i mitt huvud. Vi som har växt upp i samma land med ganska lika förutsättningar borde ju kunna förstå varandras åsikter och tankemönster. Men det tycks vara helt omöjligt!
”Upplevelse av bristande respekt, att inte bli lyssnad till…
Ja, jag tror faktiskt att SD-väljare är ”mindre respekterade”, mindre lyssnade till. Inte bara av politiker utan av medmänniskor. Och av oss i nätdebatten!
2010, när jag träffade min första stora horder av SD-sympatisörer var min första upplevelse att de var stollar. Men så enkelt är det inte alls. Kan det vara själva ”okunnigheten”?”
Så skrev en person på sin FB-sida igår. Jag var en av de som personen debatterade med 2010 och framåt. Inte för att jag var SD-sympatisör utan för att jag klistrades in i det facket. Jag måste ju vara SD-sympatisör och allt annat som klistrades på mig när jag inte sympatiserade med dagens feminism. Ja, det var mig och alla andra – som inte sympatiserade med den handfulla vänsterfeminister som ville bestämma över debattsidorna – som de klistrade etiketter på. Det var vi som var stollarna, pöbeln och okunniga arbetslösa missnöjda hängläppar! Vi kom med argument – de kom med invektiv!
Personen som skrev texten ovan har aldrig och kommer aldrig att respektera människor som inte delar vederbörandes åsikter. Jag har slutat upp med att argumentera och försöka förklara inför denna person och hennes likasinnade. De är ju bara tidstjuvar. Men … jag tänker ofta … har de rätt … är jag konstig?
Igår kväll läste jag i den bok som jag nu försöker att ta mig igenom och förstå – Det lilla landet som kunde av Jens Ganman och Mustafa Panshiri – en intervju med en feminist. Jag började småskratta för mig själv. Vilken konstig människa som tycks sakna verklighetsförankring! Eller … kan det vara jag som inte förstår och är konstig?
Boken är faktaspäckad och jag orkar bara ett kapitel i taget. Sen måste jag fundera och jämföra med egna erfarenheter. Men den är mycket läsvärd för den som vill förstå vad som händer med vårt land och de olika bilderna som olika människor ger av vårt land.
Under många år hade jag en lapp på min anslagstavla på jobbet med texten:
Det är en konst att förstå konst … men när man förstår … då är det inte konstigt längre!”
Så är det med konstiga människor … jag försöker förstå. Ibland lyckas jag men lika ofta misslyckas jag! Då gäller det inte ge upp. Det är bara att försöka gång på gång. Vem vet, en dag kanske de inte alls är så konstiga? Men då dyker det nog upp nya konstiga människor!
Varje dag läser jag teorier om hur valresultatet blir. Analyserna känns ofta väldigt krystade och konstiga. När förstå-sig-påare försöker att förstå hur helt vanliga människor tänker så upplever jag att deras analyser är konstiga och att de inte har förstått någonting. De vill inte förstå eftersom detta skulle rubba deras tankevärld och kommer aldrig att förstå. Jo kanske … om de läser boken som jag skrev om ovan … eller … antagligen inte!
När politiker försöker tala om för oss vanliga människor att de vet bättre än oss själva vilka behov vi har och vad som är bäst för oss – då känns det konstigt. Ännu konstigare blir det när det faktiskt är vi som betalar för deras konstiga idéer.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
ulsansblogg 
Senaste kommentarer