Vad gör de svenska miljötalibanerna för att inte Medelhavet ska drunkna i plast?

Medelhavet är både älskat och utsatt. En ny rapport från WWF som lanseras på Världshavsdagen visar att koncentrationen av plastskräp är högst i världen i Medelhavet – fyra gånger större än den gigantiska plastsoppan i nordöstra Stilla havet.

Att Medelhavet har mycket industrier, intensiv fartygstrafik och 200 miljoner turister varje år vilket gör läget extra sårbart. 95 procent av skräpet på stränderna och i vattnet består av plast. Värst är nedskräpningen i Turkiet och Spanien, följt av Italien, Egypten och Frankrike, enl WWF. Men naturligtvis står en stor del av de afrikanska länderna också för nedskräpningen.

Jag skrev om problemet redan 12 juli 2016. Då konstaterade jag att problemet kanske inte är de svenska plastkassarna.

”Regeringen gav den 19 november 2015 Naturvårdsverket i uppdrag att utreda och utveckla ett förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv när det gäller att minska förbrukningen av tunna plastbärkassar. Nu ser vi förslaget att konsumenten ska betala 5:- per plastkasse. Men är det lösningen på världens miljöproblem? Eller är det bara ännu ett sätt för regeringen och EU att visa sin maktfullkomlighet?

Sten Gustaf Thulin, försäljningschef vid Celloplast under 1960- och 70-talet står som uppfinnare av plastkassen. Hans patent godkändes i USA 1965 och strax efteråt i Sverige. Patentet handlar om är en stark plastpåse med handtag, hållbar nog att bära hem varor i. Tidigare var det papperspåsen och tygkassen som dominerade, även om det redan på 1950-talet fanns vekare varianter av plast. I min barndom använde vi en pilkorg som shoppingkasse.

Plastpåsen har blivit en symbol för konsumtion och miljöförstöring. Varje år använder svenskarna närmare en miljard påsar – varav plastkassarna står för 80 per person och år. Så det känns konstigt att en halvering av användning av plastkassar skulle ge någon större miljövinst.

De plastpåsar som blir till skräp i naturen och så småningom hamna i världshaven kommer till den allra största delen från fattiga länder i Asien, Afrika och Latinamerika, där det inte finns en fungerande avfallshantering och där avfallet om det samlas in bara läggs på tipp. I många länder bromsas nu användningen, med både regleringar och höga böter. En god vän som bor i Nepal skrev  för ca ett år sedan i sin blogg:

”För några månader sedan  förbjöd regeringen plastpåsar. En bra idé för miljön eftersom det inte finns något återvinningssystemet här, men det är en idiotisk lag. Det försvårar vardagen.  Det blir mycket svårare utan plastpåsar t ex

1. Ta hem en kyckling skuren i bitar från slaktaren. Ska vi lägga slemmiga bitar i fickorna?
2. Försök att ta hem ett kilo ris, som vi köper i lös vikt i den lokala livsmedelsbutik, i din handväskan och du får se vad jag menar.

Det här är galet! I denna värld av konsumtionen vi har skapat, plastpåsar är en nödvändighet, om vi vill eller ej. Nu köper vi plastpåsar för vårt hushållsavfall på svarta marknaden. Jag hittade faktiskt en kille som säljer paket med plastpåsar som han gömmer under disken.”

I Sverige har vi råvaror till pappkassar och kan använda sådana istället för plast – även om de kräver större resurser i tillverkningsled och transporter än plastkassen. Men … i de fattiga länderna … Naturligtvis hittar människor lösningar på sina vardagsproblem. Politiska förbud leder till en svart marknad istället. Hur stor blir miljövinsten? I dessa länder försöker människor dock att ta vara på det mesta – gör korgar av gamla chipspåsar, återanvänder tyget i nötta kläder, tillverkar garn av textilspill, gör väskor av gummidäck, … De gör alltså sitt bästa!

I Sverige har vi kommit långt då det gäller återvinning. De flesta av oss sopsorterar och lämnar lydigt in plast i en container för detta på återvinningsgårdar. Så var finns problemet?

När jag ser mig omkring så ser jag massor av saker som är tillverkade av plast – skalet på datorn och mobiltelefonen, hushållsredskap, tvättklämmor, leksaker, plastmöbler, dekaler, plastpåsar till hushållssopor och förvaring, fryspåsar och plastlådor, blomkrukor och blomlådor, naturligtvis mängder av plastförpackningar, …

Är det verkligen den svenska konsumtionen av plastkassar som är den verkliga miljöboven? Har EU ännu en gång dikterat villkoren för svenska politiker? Har miljötalibanerna fått alldeles för stor makt? Jag anser att problemen bör lösas på plats. Bristande avfallshantering i fattiga länder bör åtgärdas och det behövs fungerande återvinningssystem i dessa delar av världen. En plastkasse i Sverige löser inte deras problem!

Men EU och svenska politiker är vana vid att vi svenskar är lydig! Vi blir arga och knyter näven i byxfickan … men gör som de säger!

”Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är att goda människor inte gör någonting”  sa 
Edmunde Burke.

Är det inte dags att vi tar upp näven ur byxfickan och säger ifrån?”

Så skrev jag då. Jag minns alla ”Håll Sverige Rent”-kampanjer. Jag har upplevt all sopsorteringshysterin. Jag har under hela mitt vuxenliv försökt att leva miljömedvetet. Men jag blir så trött på miljötalibanerna som hellre inriktar sig på användningen av plastkassar i Sverige än på att industrier och fartyg skräpar ner i Medelhavet. Varför ska svenska folket ta allt ansvar samt hela tiden skämmas och späka sig? Varför ska vi betala för andra länders synder?