I varje samhälle råder en kultur. I Sverige råder den svenska kulturen, Den är inte konstant utan förändras med tiden – utvecklas.
Enl Wikipedia: ”Kultur kan definieras som livsmönster till exempel språk, konst, värderingar och institutioner hos en population som överförs socialt från generation till generation. Kultur har kallats ”levnadssättet hos ett helt samhälle”. Som sådant inkluderar det beteendemönster, seder, klädsel, religion, ritualer, lekar, normer för lagar och moraliska system, liksom trossystem och konstarterna.”
Kultur är alltså något som överförs från generation till generation – något som inkluderar alla i samhället. Förr var det så. Man bodde tillsammans över generationsgränser. Så kom industrialismen och de unga flyttade till storstan. Politikerna hakade på – varje generation skulle sorteras in i sin lilla box. Barnen skulle vara på dagis/förskola, sen var det skolan medan föräldrarna jobbade och de gamla var på ålderdomshem. Generationerna segregerades!
Men det är också skillnad mellan finkultur och vanliga människors kultur eller som det också kan definieras: det humanistiska kulturbegreppet och samhällsvetenskapliga kulturbegreppet. Det första begreppet avser främst andlig odling dvs främst litteratur, konst, musik, scenkonst, och film men även formgivning och arkitektur. I begreppet kulturpolitik avses kultur enbart i humanistisk betydelse. Det är denna kultur som stöttas med skattemedel och som politiker och medier hyllar.
Visst ägnar jag mig åt den andliga odlingen. Jag läser böcker, lyssnar på musik, tittar på konst, formgivning och arkitektur. Just nu läser jag Dan Browns senaste bok ”Begynnelsen” och googlar om platserna som nämns i boken: Guggenheimmuseet i Bilbao, Sagrada Familia och Casa Milá. Men däremellan består min andliga odling av att äta god mat, driva upp tomatplantor, lyssna på fågelsång, lukta på blommorna, titta på fjärilar och lyssna på humlesurr – när jag inte diskuterar dagshändelser och politik med sambon eller planerar inför resor eller bar kopplar av.
På medeltiden fanns hovnarren. En hovnarr kunde mer än att bara få kungen att skratta. Narren spelade en viktig roll även inom politiken. Både män och kvinnor kunde bli hovnarr på medeltiden. Entertainern i färgglada kläder spelade en speciell roll vid hovet: Narren var den enda som fick driva med adelsmännen i kungens närmaste krets, och han kunde till och med skoja med kungen utan att riskera livet.
Idag har kultureliten övertagit hovnarrens roll men de lyder direkt under den självutnämnda politikeradeln. De hyllas av medierna. De vill få eliten att skratta åt det dumma okunniga folket. Men så hände något. Den fina hyllade kultureliten trampade ut i ett träsk – trots alla kulturbidrag! Plötsligt började de slåss inbördes. Kanske hade de blivit för många? Kanske blev det för många kvinnor/feminister? Men plötsligt var hela kulturetablissemanget indraget: journalister, författare, teatermänniskor, musiker och naturligtvis Svenska Akademin. Alla drogs med i #metoo. Alla kulturkvinnor hade blivit eller kände någon som hade blivit utsatta för sexism. Alla ville vara med på att sparka på den vite Cis-mannen. De tar till alla medel som ”fittmössor” och knytblusar.
Nu halkar kultureliten runt i träskmarkerna och folket skrattar på samma sätt som kungen gjorde åt hovnarren. Det hade varit roligt om inte hela spektaklet bekostas av skattemedel Våra pengar kan användas på bättre sätt!
ulsansblogg 
Senaste kommentarer