Att vara normkritisk mot de normkritiska

Det har blivit så populärt att var normkritisk mot det mesta. Våra traditioner är töntiga. Litteraturen ska förändras. Patriarkala strukturerna ska bort. Just nu är det Svenska Akademin som har sunkiga normer enligt feministerna. Varför måste normerna bytas medvetet? Jag har alltid trott att normer förändras på ett naturligt sätt hela tiden.

Jag har ett alldeles speciellt förhållande till Astrid Lindgren. Hon var verkligen en normbrytare med sina verk.  Pippi Långstrump var den starka flickan som klarade sig själv och inte behövde de vuxna. Hon gjorde uppror mot den stränga och puritanska uppfostran och gjorde helt enkelt som hon själv ville, struntade i skvallertanter, i myndigheter och alla elakheter. Men hon var också en genomsnäll, omtänksam människa och rättvis. Som barn visste jag ju att inget barn kan leva ensam som Pippi, men hon har alltid varit min förebild och är det fortfarande. Jag har alltid struntat i vad andra tycker och levt mitt eget liv – men har följt lagar och förordningar och har aldrig skadat någon annan.

Naturligtvis skrev Astrid medvetet för att bryta normer. Det var ingen slump att Pippis pappa var negerkung på Kurrekurreduttön eller att Bertil blev vän med Nils Karlsson Pyssling. Bertil fick bli hjälte och skrämma bort den elaka råttan.

Bröderna Lejonhjärta var ett annat litterärt vek av Astrid. Jag läste boken för mina barn om Karl och Jonathan Lejonhjärta som kom till Nangijala – paradislandet. Men paradislandet var ju inte ett paradis! Det var uppdelat i Körsbärsdalen och Törnrosdalen – det goda och det onda. Törnrosdalen hade ockuperats av den onde Tengil och befolkningen terroriserades av hans svarta riddare.

Min ena son älskade denna saga. Jag har ”tvingats” att se videon säkert 10-20 ggr tillsammans med honom. Den är hemsk! Men han tyckte om storyn. Han ville se pojkarna strida mot det onda!

Sverige – paradislandet – har för mig också bestått av både Körsbärsdalen och Törnrosdalen. Jag har bott i Törnrosdalen – förorten. Men större delen av mitt vuxna liv har jag levt i Körsbärsdalen – villakvarter i småorter. Jag har levt ett lugnt och rofyllt liv utan några större orosmoment i både Törnrosdalen och Körsbärsdalen.

Men den onde Tengil har invaderat den ena förorten-Törnrosdalen efter den andra med svarta riddare. Våld, vapen, droger och bränder har blivit vardagsmat. De boende lever i ett förtryck av Tengil och riddarna.

Nu kommer det nya svarta riddare in i landet och försöker ockupera även Körsbärsdalen. Politikerna, som också är uppväxta i Körsbärsdalen, ser inte faran! De tror att alla är goda och att vi måste dela med oss av godhet! De inser inte att vi måste strida mot Tengil för att bevara godheten!

Astrid Lindgren som skrev om Bröderna Lejonhjärta redan 1973 såg både det goda och det onda! När ska politikerna komma till samma insikt? Jag vill inte överlämna min Körsbärsdal till Tengil och hans svarta riddare!

Astrid stred mot normerna. Hon har nog indirekt varit en förebild för mig, Jag har också brutit normer. Började på Kom Vux med 3 småbarn hemma och fortsatte av bara farten på en 3-årig linje på högskolan. Fick ett ”sladdbarn” när jag var 40.

Jag köpte ett hyreshus som ensamstående mamma. Banken frågade om vem som skulle byta packningar i kranar och häva stopp i toaletten. ”För det är ju ett ansvar att vara hyresvärd”, sa bankamreren. ”Jag!” blev mitt svar. ”Kan du det då?” frågade han. ”Ja!” sa jag och så fick jag mitt banklån.

Av någon underlig anledning har jag alltid hamnat i styrelser, blivit ordförande, sekreterare eller kassör. Numera tackar jag nej till sådana uppdrag.

Jag har mest haft manliga vänner och vägrat att kalla mig feminist. Aldrig någonsin har jag känt mig diskriminerad pga mitt kön vare sig som ensamstående, gift, sambo, i föreningslivet eller i arbetslivet. Eftersom jag hatar orättvisor och elakheter har jag också svårt för att sitta förnöjsamt på min bak. Därför har jag skrivit insändare i det oändliga, deltagit debatter och skrivit på bloggar. Jag har haft åsikter om dumma politiker och ämbetsmän och kändisar.

Kanske kan jag betraktas som dumdristig och orädd? Men det stämmer inte för jag är livrädd – för att göra andra människor illa! Hela mitt liv har jag faktiskt varit normkritisk och tagit den lilla människan oavsett kön i försvar – även om jag aldrig har förstått att det är just normkritik som jag framför. Jag har aldrig sett skillnader på kön eller etnicitet. Men jag har ofta reagerat på de politiska strukturerna som förtrycker!

När nu debatten handlar om att vi måste vara normkritiska till det mesta så har jag svårt att förstå. Jag känner mig normkritisk till de normkritiska!