Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor har länge ansetts vara en viktig förutsättning för att de politiska processerna ska fungera på ett demokratiskt sätt. Detta läser jag webben om mänskliga rättigheter.
I dagens Sverige tänker jag ofta på dessa rader. Jag tänker också på fortsättningen av texten:
”Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser. ”
Det är för mig helt naturligt att inte vilja kränka någon eller hetsa till diskriminering eller våldshandlingar. Det finns med i min uppfostran och behövs inte påtalas. Men alla tycks inte ha fått samma uppfostran som jag.
Det finns och har alltid funnits människor som växer genom att göra andra människor illa. Vissa grupperingar anser sig att ha större rättigheter än andra på detta område. Människor med annan etnicitet talar gärna om de vita med negativ klang men vi får inte använda ordet om deras färg och ursprung. Feminister får gärna kränka varje person av manligt kön. Ja, exemplen är många.
Journalister tycker om att skriva om hur illa demokratin och yttrandefriheten fungerar i andra länder men glömmer bort de svenska förhållandena.
”Oroande tecken i den spanska demokratin.
En rappare döms till 3,5 års fängelse för grova texter.
En provokativ konstnär får verk utrensade från en utställning.
Trenden i det stora turistlandet oroar Amnesty International.
Turkiet? Thailand? Nej, en annan svensk favorit – Spanien.” enl en artikel 25/2-2018.
”En debatt har blossat upp om tillståndet för yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i den unga spanska demokratin, som 2018 fyller 40 år.”
Men angående Dan Park…
” I juli 2014 ställde han ut nio tavlor på ett galleri i Malmö, och i augusti samma år dömdes han för detta till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp och förtal, vilket hovrätten i oktober sänkte till fem månaders fängelse. GalleristenHenrik Rönnquist som ställde ut tavlorna fälldes också för hetsbrott men dömdes till villkorlig dom och 60 dagsböter.” enl Wikipedia
Vidare läste jag en artikel 30/1-2018:
”En man i 50-årsåldern från Jönköping har dömts för hets mot folkgrupp. Enligt åklagaren har han uttalat sig nedsättande om muslimer, somalier och afghaner med hänvisning till trosbekännelse och nationellt eller etniskt ursprung.”
En annan artikel 9/2-2018:
”En 71-årig kvinna döms för hets mot folkgrupp efter att hon kommenterat en artikel på Sverigedemokraternas Facebooksida.
I juni förra året kommenterade en 71-årig kvinna från Borås en artikel på Facebook. Artikeln kom från Sverigedemokraternas webbtidning Samtiden och hade delats på partiets Facebooksida.
Kvinnan skrev nedsättande om ensamkommande flyktingbarn och anmäldes. Enligt stämningsansökan har kvinnan ”uttalat sig nedsättande om invandrare med syftning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung och/eller trosbekännelse”.”
Polisen har en speciell avdelning för sådana här brott. De får fler och fler anmälningar om hot och hat som folk har skrivit på internet. Och fler personer blir också dömda för det. Förra året blev 18 personer dömda för kommentarer som de hade skrivit på internet. Det är fyra gånger så många som 2013.
Detta händer alltså i vårt land Sverige. Varför skriver inte journalister något om ”Oroande tecken i den svenska demokratin”? Är det värre att människor straffas i Spanien för att de uttrycker sin åsikt än att svenska medborgare straffas för samma sak? Vari ligger skillnaden?
Det är så det svenska samhället fungerar idag! Journalisterna njuter av att få peka finger mot vanliga svenska människor som använder sig av rättigheten att skriva sina åsikter på webben. De ser gärna att konstnärer som Dan Park eller Lars Wilks straffas och förföljs eftersom de inte ställer upp på värdegrunden. Alla som inte ställer upp på den demokrati som de själv definierat ska brännmärkas.
När svenska folket eller delar av det anser att den svenska demokratin inte fungerar så väljer journalisterna att peka på ”oroande tecken i den spanska demokratin”? Är detta mediernas uppdrag valåret 2018?
Blir du lönsam, lille vän? 1971–1972. Målning av Peter Tillberg (1946-2016).
Senaste kommentarer