När jag var liten och blev ovän med någon eller några så sa jag: ”Akta er! Min pappa är flygare! Han kan bomba er!” Nej! Han var inte flygare – bara flygmekaniker – men det ingav en del makt. Andra barn drog till med: ”Jag ska skvallra för min storebror” eller ”Jag ska skvallra för fröken”. Alla yttrade vi de här orden för att vinna striden och få makt.
En del människor fortsätter med de här hoten om angiveri hela livet. Vi läste om det bl a i George Orwells bok ”1984” och P D James bok ”Människors barn” och P C Jersilds ”Efter floden”. Men det förekommer även i verkliga livet.
”För ett antal år sedan hände det sig, att en ung pojke i staden Leipzig i gamla DDR skrev en liten uppsats i sin skola. Gossen var mycket tekniskt intresserad och valde därför att behandla ett ämne, som var honom mycket kärt, nämligen bilar.
Hans uppsats kom, visade det sig efteråt, att innehålla politiskt sprängstoff. Han riktade nämligen en svidande kritik mot det östtyska bilmärket Trabant, östtyskarnas folkbil. För en ny Trabant fick man vid den tiden betala ett pris på över 20 000 Mark. Det är, skrev pojken, ”rent oförskämt, att begära ett sådant överpris för en så dålig, primitiv och ful bil”. Han tillade, att även den minsta och enklaste modellen av det västtyska bilmärket Volkswagen, den lilla Polo, var både vackrare och komfortablare än något av bilmärkena från östblocket.
När elevens magister läste dessa ord, insåg han strax att det rörde sig om statsfientlig verksamhet och överlämnade därför pojkens uppsats till skolans rektor. Denne tog, skolchef som han var, sitt samhällsansvar och översände uppsatsen till säkerhetspolisen STASI, (ordet är en förkortning av tyskans Staatssicherheit) för granskning.
Därmed blev uppsatsen ett polisärende. Pojken och hans föräldrar sattes under bevakning och kallades till förhör. Föräldrarna begärde förgäves att få uppsatsen tillbaka. Allt dokumenterades noggrant. Kring den äreröriga skoluppsatsen bildades på så sätt en ganska omfattande akt, som inordnades i säkerhetspolisens arkiv i Leipzig.
Den lilla skoluppsatsen finns idag att beskåda i en permanent utställning i ”Runde Ecke” i Leipzig. Platsen är bekant för alla invånare i staden. ”Runde Ecke” – runda hörnet – var nämligen det folkliga namnet på STASI:s lokala huvudkvarter, döpt efter kvarterets huvudingång i det ena rundade hörnet.” läser jag.
Under nazitiden var det vanligt med angiveri:
”Andra gjorde det av fri vilja. Plikttrogna och ideologiskt övertygade nazianhängare trodde att angiveri av misstänkta regimfiender skulle öka välståndet bland alla tyskar. Moraliska aspekter undantrycktes eller åsidosattes – det finns exempel på bröder, systrar och äkta makar som angavs av anhöriga för att ha uttalat sig negativt om ”Der Führer”.
Men oftare var angiveriet ett uttryck för girighet och egen vinning, där de exakta motiven är svåra att precisera. Det kunde exempelvis handla om social konkurrens och avundsjuka, personliga hämndaktioner och ren illvilja mot andra människor, särskilt mot ”icke-arier”.
De kvinnliga angivarna skilde sig ofta från de manliga; de rörde sig på andra arenor. Kvinnorna var i större utsträckning en del av det civila samhället – de tillbringade mycket tid i tvättstugan, skyddsrummet, trapphuset, affären och ute på gatan, där regimfientliga uttalanden kunde fångas upp och märkliga beteenden iakttas.
Kvinnornas betydelse ökade ytterligare när kriget krävde allt fler män till fronten, och de fick överta männens positioner i lokalsamhället.”
I dagens Sverige har vissa grupper satt i system att ange dem som har ”fel” åsikter. Vi ser massanmälningar på Facebook. En del människor letar systematiskt för att hitta något att anmäla. Anmälningar till arbetsgivare och fackförbund om ”olämpliga yttrande”. Anmälningar om påstådda sexuella eller sexistiska trakasserier. Det anmälda behöver inte ha hänt nu! Det kan ha hänt för ett år sedan eller kanske 30 år sedan. Man (eller kvinna) letar efter något att anmäla. Allt för att konkurrera ut och eliminera motståndare och för att själv få mer makt och kanske kunna klättra ett steg högre i karriärstegen.
De som anger andra människor anser oftast att de är demokratiska, har ”rätt” värdegrund och ”rätt” människosyn. De talar ofta om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter. Men vilket värde anser de att den har som de felaktigt angiver – den som de offrar för att själv vinna godhetspoäng?
Vart är vi på väg? Ska vi ha ett samhälle där alla tittar sig över axeln och undrar: ”Är det jag som blir angiven nästa gång? För vad?”
Senaste kommentarer