Vem ska anpassa sig till vad?

Under hela mitt liv har jag anpassat mig till omvärlden. Jag lärde mig tidigt att följa de etiska normer som finns i vårt samhälle. I söndagsskolan (när jag var 5-6 år) sög jag girigt till mig alla liknelser. Jag ser fortfarande bilder framför mig, av den barmhärtige samariten eller när Jesus delar på brödet och fiskarna så att de räcker till alla. Nej , jag blev inte religiös – kallar mig hellre för ateist. Men de etiska normerna ställer jag upp på.

När jag började skolan anpassade jag mig till skolans normer. Jag var artig och uppförde mig väl. Det enda uppror som jag gjorde var när jag skolvägrade efter 3 veckors skolgång. Jag – som kunde räkna, skriva och läsa redan långt innan jag började skolan – tyckte att skolan var tråkig. Min nyfikenhet fick ingen stimulans. Men efter mors samtal med rektorn så fick jag fler  extrauppgifter som stimulerade min hjärna. Stackars småskolefröken! Jag räknade ju ut min bok innan de andra hade hunnit en sida och jag krävde ständigt nya svårare uppgifter. Men jag lärde mig självständigt tänkande och att man inte alltid behöver anpassa sig.

Jag gick tidigt in i föreningslivet – Unga Örnar och SSU. Som vuxen har jag fortsatt med en mängd ideella föreningar typ Hem och Skola och diverse samhällsföreningar men även amatörteaterföreningar eller andra kreativa föreningar. Inom föreningslivet måste man hela tiden anpassa sig till andras viljor – ge och ta. Det är så som demokratin fungerar. Jag fortsatte dock att tänka självständigt och att kasta mig in i nya projekt.

Inom arbetslivet har jag tvingats att anpassa mig till arbetsgivare och arbetskamrater. Det har aldrig varit några problem. Jag har ju alltid varit den barmhärtige samariten. Det är jag som har ställt upp på de orättvist behandlades sida – även om jag själv har drabbats av repressalier för det. Jag var problemlösaren och villig att åta mig uppgifter som andra inte ville ha eller klarade av. Jag har alltid varit hjälpsam och omtyckt av de flesta.

Politiskt sett har jag haft svårt för att hitta hem. Det finns och har inte funnits något parti som jag är beredd att anpassa mig till. Det finns många politiska frågor som är viktiga för mig t ex skolan. Men jag tycker inte att något parti tar tag i de viktiga frågorna. De är helt enkelt populistiska hela bunten. De diskuterar helst småproblem som är lätta att lösa. Men de vill inte tala om de stora problemen som kräver ett omfattande och långvarigt engagemang. De stora frågorna ger inte de politiska partierna fler väljare.

När de etablerade partierna har fått konkurrens så haglar invektiv från deras munnar istället för lösningar. Etablissemanget vill inte anpassa sig till folket. De anser att folket ska räta in sig i deras led. Gör de inte det så kommer man med förbud. De hävdar bestämt att vissa organisationer ska förbjudas. Vilka? De extrema. Vad är extremt? Kan en stor del av befolkningen vara extrem? De hävdar vidare att Yttrandefriheten inte ska omfatta extremister. Men vem är extremist? Är det jag som ställer upp på alla människor? Är det jag som tycker att alla människor ska fä yttra sig – men vi behöver inte lyssna på dem eller ta till oss budskap som vi inte gillar? Jag tror inte att det går att lösa problem med förbud. Tvärtom! Förbud skapar nya problem.

Att inte anpassa sig till något som inte är bra för landet och dess invånare kallar jag inte för extremism – snarare sunt förnuft. Att tala om för etablissemanget att de tänker fel är nödvändigt. Men mitt enda vapen är orden: skrivna eller muntliga. Jag kan aldrig under några omständigheter acceptera våld! Jag kan inte heller acceptera lögner och invektiv om andra människor. För mig är det viktigt att skilja på sak och person. Men personer som vräker ur sig person påhopp och invektiv betraktar jag som mindre vetande. Politiker och andra offentliga personer som vräker ur sig dumheter ska bemötas med saklig kritik!

Jag tror på demokrati och yttrandefrihet som omfattar alla!

Vem har anpassningssvårigheter – etablissemanget eller självständigt tänkande människor?