Muntligt och skriftligt

Hur viktigt är det egentligen att kunna uttrycka sig både muntligt och skriftligt? Den frågan ställer jag mig ofta eftersom jag anser att den förändring som svenska språket genomgår inte är till det bättre.

Jag läste nämligen att vi går mot ett samhälle utan skriftspråk!

”Lisa Schuman sitter i ett ljust sammanträdesrum i Solna. Hon är regionchef för Storesupport, ett företag som förser handeln med springvikarier och extrapersonal. Schuman har arbetat i decennier med personalfrågor i detaljhandeln. Hon har märkt något nytt.

Många kan inte skriva i dagens läge, säger hon.”

”Därför har vi börjat med videorekrytering, säger Schuman. Många är inte bekväma med att skriva. Förmågan att författa en meritlista har sjunkit. Så vi ger dem möjlighet att spela in en video och presentera sig. Hälften av de som söker arbete i butik spelar in en video.”

”Många unga säger: varför ska jag skriva en meritlista? Jag kan komma upp och presentera mig. Grundstrukturen i samhället, hur man beter sig, har förändrats, säger Lisa Schuman.”

En stor del av de unga klarar alltså inte av att skriva en text! De klarar inte av att skriva en enkel berättelse om sig själv. Men vad har de lärt sig i skolan? Många av dem knappar ju hela dagarna på mobiltelefonen och är ute och surfar på sociala medier. Varför klarar de inte av att skriva en enkel berättelse om sig själva? Hur är det då med läsningen – klarar de av att läsa en skriven text?

Har vid några tidigare tillfälle berättat om att jag lärde mig att läsa och skriva genom att klippa ut bokstäver ur dagstidningen och lägga ord. När mor hade godkänt ordet och stavningen så skrev jag det på papper. När jag sen började skolan hade vi välskrivning på schemat. Jag skrev hela sidor med en bokstav tills fröken blev nöjd och jag fick en guldstjärna. Samma procedur med både textning och skrivstil – med lutpapper! Först med blyertspenna sen med stålpenna som doppades i bläck. Om jag var oförsiktig så kom det en bläckplump i boken. Snabbt sög jag upp den med läskpappret. Sen fick jag börja använda reservoarpenna där bläcket sögs upp i en behållare i pennan. Den var lättare att skriva med. Bokstäverna blev jämntjocka. Eller var det jag som hade övat upp mina färdigheter i välskrivning?

Dessutom övade vi stavning och grammatik. Det mesta av detta, som jag lärde mig för 50-55 år sedan sitter kvar i bakhuvudet. Ibland funderar jag på hur ett ord ska stavas – tycker att det ser fel ut. Slår genast upp ordet eller frågar sambon. Jag vill ju att min text ska se prydlig ut. Naturligtvis börjar jag meningar med stor bokstav, använder komma och punkt och skriver fullständiga meningar kanske med bisatser.

Ja,  jag är noggrann med språket som jag använder – både muntligt och skriftligt. Anser att om jag vill nå ut med min text så måste jag uttrycka mig tydligt och lättförståeligt. Läsaren ska inte behöva gissa vad jag menar. Ändå kan det bli missförstånd ibland.

Mot slutet av 1970-talet lanserade Posten en kampanj ”Skriv som du talar”. I en tid som präglades av en rädsla för att det skrivna språket höll på att dö ut eftersom ”tv-samhället” och den rörliga bilden skulle ta över, försökte posten ta bort hindren för skrivande. Men många  såg uppmaningen att skriva som man talar som farlig. En hetsig språkdebatt utbröt. Det talades om språkets förfall.

Jag upplever det som om debatten lever vidare – eller borde göra det! Ibland läser jag och läser och undrar varför jag inte förstår vad som menas. Detta gäller både de som har skrivandet som profession och hobbyskrivare och ovana skrivare. Allt hade blivit enklare om de hade följt skrivreglerna med fullständiga meningar, punkt och komma. I dag verkar det som om människor är så vana att skriva korta och obegripliga tweets och/eller SMS. De uttrycker sig enstavigt och använder hellre smilisar. Det blir ett torftigt språk! Speciellt då det blandas med svordomar och hat!

 

Igår läste jag en lång text skriven av Björn Ranelid  som handlade om svenska språkets förfall. Han avslutade med orden:

”Språket blir inte rikare, vackrare och bättre, om alla ord som består av fler än sju bokstäver stympas till tre eller fyra. Det är inte en utveckling; det är bara destruktivt och dumt.”

Jag kan bara hålla med honom. Vi behöver sammansatta ord som inte särskrives. Vi behöver nyanser i språket och synonymer. Då behöver vi inte polarisera språket. Idag tycks en stor del av befolkningen inte förstå att det finns mellanting på ytterlighetsorden. Jag behöver inte vare sig älska eller hata – däremot kan jag tycka om, gilla, tycka illa om och t o m avsky. Jag behöver inte vara vare sig för eller emot. Hata är inte detsamma som att kritisera. Hota är inte detsamma som att kritisera. Det är viktigt att ha ett stort ordförråd oh att kunna nyansera sitt språk utifrån tillfälle.

Varje medborgare måste kunna uttrycka sig i tal och skrift. Har skolan missat detta? Den som inte kan skriva har antagligen svårigheter i att tillgodogöra sig en skriven text också. Den som har ett torftigt språk kan inte uttrycka sina sinnesstämningar. Jag vill inte att framtidens språk ska bli emojis. Då är vi ju tillbaka i runskriften eller i grottmålningarnas tid.

Den som inte behärskar vårt språk riskerar att hamna i ett utanförskap. De får inte tillgång till samhällsinformation. De får svårigheter i att konkurrera på arbetsmarknaden. De språkliga klyftorna har mycket större inverkan på hur en människa klarar sig i samhället än vad de socioekonomiska faktorerna har.