Tiden går fort. Första gången vi möttes var för snart åtta år sedan. Hon satt i sin gungstol och såg ut som en liten flicka. Den lilla flickan satt på sina händer för att inte visa hur ivrig hon var. Ögonen glittrade av nyfikenhet. Hon såg så förväntansfull ut och ville veta allt om mig. Hela hon lyste. Hon var 88 år den gången. Det var min svärmor som jag träffade för första gången.
Den minnesbilden har jag haft med mig i snart åtta år. Hon har varit kunskapstörstande och nyfiken. Alltid velat veta mer och lära sig mer. När vi har talat om någon ort så har hon hämtat kartboken för att leta reda på den. Svåra korsord och frågeprogram på TV har sysselsatt henne. Nyheter hemma och ute i världen har hon följt med stort intresse. Ofta har jag tänkt att hennes hjärna har varit mer skärpt än min.
Det har alltid varit med glädje som jag har åkt de 23 milen till svärmor. Senaste resan dit var på julafton. Då åt vi julmat tillsammans och pratade glatt med varandra. Hon ville ha hjälp med ett korsord. Det var några ord som hon inte klarade. Vi letade reda på svaret på internet. Så kunde hon gå vidare i sitt korsordslösande.
Idag fick vi beskedet att denna pigga dam har gått bort. 95 år ja nästan 96! Det känns tomt och sorgligt att aldrig mer få se hennes pigga ögon och höra hennes röst i verkligheten. Nu får jag nöja mig med minnena och fotografierna.
ulsansblogg 
Senaste kommentarer